Förvirrande irrande

Maestro, jättekatten som arbetar som sällskapskatt åt Matisse här, har en blick som jag aldrig blir klok på. Det är lite åsnan Ior över den, tror jag. Matisse har en massa olika uttryck; han kan kisa, han kan stirra chockat, han kan titta intresserat, han kan plira lite surt, han kan glo förvånat, han kan se enbart glad och vänlig ut och jag är säker på att han faktiskt ler också. Åtminstone mentalt. Men Maestro har alltid samma uttryck i ögonen: En blandning av stark förebråelse och ledsam underkastelse. Hade jag inte själv sett hur de båda busar och jagar varandra av hjärtans lust och sedan faller ihop i en enda pälshög och slickar varandra och kramas och sedan somnar med armarna om varandra, så hade jag trott att han inte alls trivdes med sitt jobb här och levde under uppfattningen att han var ett kidnappningsoffer.




Då jag har målat lister i köket under några dagar, så har katternas mat- och vattenskål förpassats ut i hallen. Jag vill inte ha pälsbollar vandrande runt bland nymålade lister. Jag visade dem mycket tydligt att jag ställde dem där. Detta har inte uppskattats, eller också är det minnet som saknar flera viktiga funktioner, för varje gång de kommer in så rusar de raka vägen till där matskålen brukar stå. Sedan stirras det väldeliga på mig från två par ögon. Anklagande. Särskilt Maestro verkade väldigt trög på minnesfronten. Matisse lärde sig så småningom att åtminstone inte rusa direkt till köket, utan istället vandra omkring lite planlöst och tillsynes nonchalant, tills han liksom av en slump hittade en matskål. Maestro fick jag bära dit och det är ingen lätt sak, kan jag meddela.

Idag skulle jag måla en sista gång, så katterna förpassades ut. I FLERA TIMMAR, gud sig förbarme, eftersom jag även planerade en storstädning!!! I varje rum jag gick igenom, hade minst en katt flugit upp på ett av fönsterblecken utanför och satt och stirrade på mig. Dessutom klöste de över hela glasrutan så det gnisslade om det. De flyttade hela tiden runt till fönstren i just det rum som jag för tillfället uppehöll mig i. Ganska imponerande faktiskt…
När jag hade städat klart, var färgen klibbfri så jag bar tillbaks skålarna till sin ursprungliga plats och släppte in katterna. Det visade sig att NU, efter ca tjugo gånger, så hade polletten ramlat ner hos Maestro, som rusade raka vägen in i hallen där han nu äntligen lärt sig att matskålen stod. Den var borta! Han tittade på mig och det syntes att han nu totalt tappat greppet om hela tillvaron. Jag tyckte nästan synd om honom, när jag kånkade iväg med honom till köket.

Innanför köket har jag tvättstugan och den har två dörrar, så att jag om jag öppnar bägge två så kan jag springa runt, runt i huset, om jag vill. Jag stod och pillade bort maskeringstejp runt dörren till köket, som även har en glasruta. Jag hade tydligen glömt stänga den andra dörren under allt mitt städande, för nu hade Maestro hittat dit in och stod plötsligt och stirrade anklagande på mig från andra sidan. Då bröt jag nästan ihop.

Citat av Ior:
Olyckshändelser är konstiga saker. Man råkar inte ut för dem, förrän man råkar in i dem.
Alla kan inte, somliga vill inte. Så är det bara.

Det här inlägget postades i Blandat, Blogg, Djur, Humor och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Förvirrande irrande

  1. Anna Ekblom skriver:

    Kattpsykologen svarar: Kära Laila. Jag tror dina katter har ADHD och kanske har en liten släng av något annat neuropsykiatriskt fenomen så som Autism eller Asbergerger. Men det kan också var så att dom är fullt normala och alldeles vanliga bonn-katter som vill ha allt så som dom brukar ha det. En vanlig kattfråga kan då vara: Måste du hålla på och renovera köket just nu när vi vill äta? Ja det kan man undra. Hur tänkte du när du började projektet ”renovera köket”. Tips från kattpsykologen: Låt katterna äta på nått annat lämpligt ställe i huset tills hela ”renovera köket” projektet är i hamn. God Jul!

  2. antonia skriver:

    Djur är märkliga men förgyller ens liv och får roliga stunder. Undrar vad skulle hända om de helt plötsligt fick talförmåga. Vore det bra eller bara förfärligt?

  3. Baronessan skriver:

    Ja se katter. Så fort man gör något ovanligt så blir dom hispiga. Ibland vill dom ”hjälpa till” och ibland ligger dom och glor fundersamt på mig. Dom låter mig i alla fall hållas.
    Det där med matskål är knivigt. Jag ändrade matplats i köket för många år sedan. Frazze tror ändå att han emellanåt ska få mat på den gamla platsen. Kanske var maten godare på den tiden 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.