Blandat,  Blogg,  Djur,  Humor

Fokus

Det känns så jobbigt att fokusera på det som är viktigt ibland. Eller på vad som är viktigt. Tankarna far och flyger och jag har inte en chans att fånga dem när de susar förbi. Jag hinner precis höja på ögonbrynen och sära på läpparna till ett ljudlöst ”aaah!” – sådär glatt och förvånat liksom – samt lyfta pennan för att föra den till papperet. (Det där var mest för att det lät så bra. I själva verket menar jag lyfta fingrarna till tangentbordet.) Och VIPS så har jag inte en aning om vad det var som var så bra så att det tvunget skulle skrivas ned…

Jag sitter här med Facebook i en flik, den här sidan i en annan, smhi i en tredje, tv-programmen i en fjärde plus tre andra bloggares sidor samt en sida om korsspindlar. Samtidigt så har jag ju Outlook öppet med en bunt olästa eller påbörjade e-mail i och ett osparat Notepad ligger på skrivbordet, uppvisandes ett par tänkvärda meningar som jag inte riktigt har bestämt mig för vad jag ska göra med ännu… Vad var det nu jag tänkte på alldeles nyss, som jag skulle skriva?? Fokus, Laila, fokus!

När jag är ute på ridtur med Crut, så kan jag lätt släppa allt sånt där. Det går liksom automatiskt. Det är jag, hästen och naturen runtomkring oss. Det är där fokus ligger. Precis här och nu. Ibland flyttas ju fokus över till Crut och mitt vardande på hans rygg – till 100 %. Häromsistens när vi var ute, så bar han sig åt exakt så som jag har sett honom göra ibland och sagt att ”när han gör sådäääär, så vill i alla fall inte jag sitta på!” Det är när han far fram i full galopp, riktigt fort, och ändå lyckas vränga upp bakfötterna högt HÖGT upp i luften. Hans rygg blir som en banan, att den inte går av är ett under.
Jag har alltså bara känt små varianter av det förut och det har väl inte varit så farligt. Men denna gången fick jag en knuff i baken av hans ländrygg så jag studsade och jag hann att tänka att ”inte en till, för om jag flyger av i den här farten så slår jag ihjäl mig omedelbart!”
Men jag satt kvar.
Och nu har vi således hunnit passera sto i hage två gånger, (på två ben och stillastående galopp med studs och capriol och piaff…) och kört med kicksparkar som den värste straffläggare, en gång…
Jag längtar inte efter att göra om det, för jag föredrar när alla fyra benen pekar åt samma håll = någorlunda nedåt, men jag måste säga att detta är gånger när jag känner att jag har full fokus på det jag gör!
Igår var vi fokuserade både Crut och jag. Han kände ett doftstråk. Det luktade livsfara. Ok, det var säkert riktigt, jag kan inte säga emot för jag har ju inte alls hans luktsinne. Han tvärstannade och blev till en marmorstod, reste nacke och huvud så det stod som ett periskop. Jag lockade och pockade, skänklade och smackade, men mer än ett par små trippande steg blev det inte. Jag sjöng och ropade ”ho hooo” men inte ett ljud hördes från skogen i sommarkvällen. Inte en kvist som knäcktes, inte ett vingslag, inte ett lövprassel. Men livsfarligt var det. Nu trumpetade han genom näsborrarna också, sådär som de kan göra om de vädrar absolut fara. Det var väldigt nära att han fick mig att ge vika och vända om.
Men så sa jag högt – till honom och till mig själv – att så som jag har visslat och hojtat här en lång stund, kan det inte finnas något vilddjur kvar gömt bakom någon trädstam! I såfall är det dött!
Så jag lyckades övertyga honom om att på andra sidan doftstråket skulle allt vara som vanligt igen – och det var det! Full fokus igen, på att gå framåt, ett steg i taget. 🙂

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.