Snön faller

Alternativt ”Skuggan” eftersom ”Snön faller” redan är snott av den där förarglige hr Lundell.

SKUGGAN
Långa skuggor i fullmånens sken.
Det snöar och snöar och överallt
är mörkret vitt.
Vita flingor i håret
blir till tårar längs kinderna.
Jag sträcker ut tungan.
Tystnaden är kompakt,
andetagen dränks i bomull.
Träden pekar vilset i sin vinterpäls
åt olika håll
och vägen jag väljer är mittemellan
ingenstans och bort.
Förvirringen total…
Som en ensam skugga irrar jag omkring,
tills skuggan smälter in
i den från gammelgranen.
Där slår den sig ner
och jag sätter mig bredvid
tills skuggan blir vit och somnar.

På morgonen
trodde de pulkåkande barnen
att det var en snögubbe som vält i backen.

Det här inlägget postades i Blandat, Blogg, foto, Poetiskt och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Snön faller

  1. Shirouz skriver:

    Det här är poesi, tyckte om den och jag ser den välta snögubben där i skogen. Mycket fint.

  2. Baronessan skriver:

    Så vackert! Förvirringen total – låter som du pratar om mig 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.