Blogg,  gnäll

Livsnödvändigt

Yrseln och äckelkänslorna håller i sig. Men jag anar nog vad det är. Det är den gamla ångesten som hälsar på igen. Kunde inte sova inatt heller pga andfåddhet och dunkande puls och tankar som aldrig slutade.
Jag var hos doktorn för två tre år sedan för liknande symptom (fast då hade jag inte det där lätta illamåendet) och vill helst inte dit igen. (Den gången var det stress av omläggningar i arbetet i kombination med att jag fått reda på att arbetet skulle vara slut för min del vid ett bestämt datum.) Känner inget större förtroende för den där läkaren och han kan ju egentligen inte hjälpa mig – mer än att skriva ut sömntabletter då. Jo, jag fick också nån sorts medicin som skulle dämpa pulsslagen, men då fick jag biverkningar som gjorde att det kändes som jag inte fick nåt syre när jag andades, så jag slutade med den. Det hela gick över ändå efter några veckor…

Den här gången utlöstes det med all säkerhet av mitt besök på arbetsförmedlingen, då all oro för framtiden som jag kämpat med att hålla nere, kom upp till ytan igen. Rädslan över det där med att jag måste söka jobb var som helst i landet och att jag ska tvingas sälja hela mitt hem (och göra mig av med katterna som en bieffekt) och flytta in i nån liten tvåa i Korpilombolo där jag inte känner en kotte, för att jobba som kassabiträde på Konsum.
Jag har inget emot att ta ”vilket jobb som helst”, men jag har redan en gång lämnat allt och bosatt mig här (20 år sedan) och byggt upp ett liv åt mig. Den gången var det ju en frivillig flytt, och jag hade fått jobb här, men orsaken var att jag behövde komma bort från stan och hitta ett inre lugn.
Det har jag också gjort. Om jag tvingas lämna min trädgård, mitt hem, skogarna, hästen och katterna (som inte kan bli innekatter) – så har jag inget liv kvar! Då finns det ju ingen mening med någonting längre.
Dessutom tar det TID att bygga upp någon form av kontaktnät på ett nytt ställe. Jag är ingen supersocial människa och har inte så lätt för det, och det gör det inte enklare när alla människor redan har sina familjer och sin släkt och sitt färdiga umgänge. De har varken tid eller lust att släppa in någon ensamstående kvinna i gemenskapen. Som bekant, som man hejar på och pratar med i affären, eller som arbetskamrat, att prata med där – DET är okej. Men steget till att faktiskt börja umgås privat, på fritiden, det är mycket svårare. De har redan fullt upp!
Så att överge även dem jag faktiskt lyckats skapa en kontakt med här, för att komma helt ensam till ett ställe där jag inte känner en kotte och inte har någonting, varken djuren eller naturen, – DET skrämmer mig något fruktansvärt!
Jag är inte tjugo år längre. Jag har inte hela livet på mig. Jag har byggt upp mitt liv och det har tagit många år och här i skogsbygden, med hästen och naturen, har jag funnit den sinnesron som jag inte hade tidigare. Här är jag hemma. Här är mitt liv!
Ta bort det, och mitt liv är slut. Då finns det ingen mening längre.
afton

11 kommentarer

  • Ann

    Fy tusan jag vet precis vad du skriver om här och säkert är det utlöst av den stress du känner nu. Sådär har jag känt mig nu ett tag sedan den berömda f-kassan började bråka. Sitter med hjärtat i halsgropen och känner varenda slag, tunga och oroväckande. Tänker på det du skriver om att flytta och vet ju själv hur svårt det är att som väldigt vuxen bygga ett nytt liv på ett alldeles nytt ställe…fan jag har ju inte lyckats än där jag bor och då har jag ändå bott här i tio år…Allt sådant är ju lättare när man har små barn. För övrigt tycker jag det är för jävligt att människor ska tvingas bryta upp från allt…det är omänskligt och kan knappast leda till något bra. Hoppas det löser sig och att du inte tvingas packa och dra. Tack för utmärkelsen. Kram

  • Kvastskatan

    Nu hoppas jag ju såklart att du slipper flytta å krångla.. när du nu ändå inte ser fram emot en sån förändring ett dugg. Men OM det nu skulle bli aktuellt.. så får du ta sikte mot Uppsalatrakten eller nånstans i närheten av Borlänge. Då har du i allafall mej å Buzan här.. å i Dalarna har jag fullt av trevliga släktingar jag skulle kunna åka runt å presentera dej för! Så många.. att det kanske t.o.m skulle sluta med att du flyttade därifrån för att få vara ifred.. *skrattar*

    Jaja. Hoppas allt löser sej till det bästa för dej! Man ska inte behöva gå omkring å ha ångest för att ryckas upp med rötterna om man nu har så svårt att få fotfäste i tillvaron igen. Det är inte humant alls..

  • annette

    Förstår precis vad Du talar, att bygga upp en trygg tillvaro som ensamstående kvinna med socialt nätverk är svårt även om man bott på samma ställe i 100 år, förstår egentligen inte vad folk är rädda för, hoppas verkligen inte att Du måste flytta utan att Du ordna något i närheten, men det är ju tufft idag när det råder lågkonjuktur, finns det inget Du kan starta själv??

    Tänker på Dej!

    Kramen //annette

  • Laila Norman

    Tack för alla värmande ord!! Det betyder sååå mycket!
    Pernilla: Skulle varit kul, men jag kan nog alldeles för lite och väldigt snabb måste man ju också vara… och dessutom kan jag INGENTING om att starta eget och hur man skaffar kunder etc etc. Hm, det är ju ungefär som att sälja (fast man säljer sina egna tjänster då) och jag kan inte sälja någonting alls! (Alldeles för osäker och mjäkig för sånt)
    Kramar på er alla, nu ska jag äta!
    Ps) Dalarna och Värmland är jättevackert! Dessutom pratar människor så härligt däruppe! 🙂

  • Bitte

    Jag förstår att du känner dig oerhört pressad. Men jag håller tummarna för att det löser sig på bästa sätt för dig. Och jag kan glädja dig med att min och min makes gemensamma bästaste vän är en ensamstående kvinna! Hon hänger med oss på resor, fester, middagar etc – you name it! Hon har tom ett eget rum hemma hos oss;-)

  • Bosse

    Ibland får jag för mig att man i Sverige har ett medvetet och elakt raffinerat sätt att förflytta människor från landsbygden in till tätorterna. Av ekonomiska skäl? Man går inte lika bryskt fram som Pol Pot och de röda khmererna gjorde i Kambodja på 70-talet. Men då tar jag väl i lite för mycket kanske? Jo, jämförelsen haltar nog lite för mycket.

    Jag tror att jag förstår hur du känner det inför risken att behöva flytta från det som är dig kärt. Du beskriver det så förtvivlat väl. Det är för j-t sorgligt om det skulle gå så långt. Är dom helt oresonabla på arbetsförmedlingen? Hur hårt driver dom tesen att man måste flytta dit där jobben finns? Och vilka eventuella nya direktiv har utgått från regeringen efter att finanskris och varsel börjat härja i landet? Finns det överhuvudtaget några jobb att söka eller att tvångsplaceras på? Och varför ska människor som inte längre är purunga tvingas till jobb som dom inte vill ha, när det finns arbetslösa ungdomar som mer eller mindre gärna är beredda att både flytta och jobba? Fågor, frågor. Jag hoppas att läget för dig inte är så alarmerande som du beskriver det, utan att du kan bo kvar i lugn och ro i den värld du valt.

    Och så vill jag tacka för den vänliga utmärkelsen. Det känns alltid bra att bli lite sedd.
    Kram 🙂

  • Baronessan

    Hej vännen! Nu blir jag alldeles bekymrad. Om dina katter trivs ihop med mina så kan du flytta hit! Jag har gott om rum. Känner så väl igen det där med f-kassan. Jag var säker på att de som jobbade där var försöksutskrivna. Inte kunde de hjälpa till på något sätt. Jag struntade i det till slut och startade eget. Webdesign. Hur det går? Inte särskilt bra då jag är som du. För mjäkig, kan inte sälja mig själv. Men jag har en make att luta mig emot så jag klarar mig (tills han kastar ut mig). Hoppas allt löser sig. Det är ju alltid så jävla svårt bara att inte veta hur länge saker och ting varar. Håll ut och håll huvudet högt! Kram!

  • Törnebohm

    Jag förstår din oro, jag börjar känna oron också över hur saker och ting ska bli, jag har bara lovat mig själv att inte låta den ta över. jag hoppas verkligen att du inte ska drabbas på det vis som du skriver. Tryggheten man har byggt upp är otroligt viktig och jag vill inte heller behöva lämna det jag har, jag är helt enkelt för gammal för att orka börja om igen.Jag blir arbetslös för åttonde gången och det känns. Jag håller tummarna för att allt ska bli bättre för dig, Kram

  • Bosse

    Nu är jag tillbaka här efter att ha varit inne på din hemsida och läst och tittat. En lång stund har jag tillbringat på sidan med dina Photoshop-bilder. Du är ju en konstnär! Och dessutom författare. Naturligtvis är det inom de här kreativa områdena du ska ha din försörjning. 🙂 Skriver du på en ny bok? En bilderbok med texter präglade av din sköna humor? Planerar du att ha en utställning av dina bilder? Du är så begåvad. Och så är det inspirerande att ta del av dina alster. Jag tror att jag måste skapa en särskild sorts utmärkelse både för din blogg och hemsida.
    🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.