Att vara eller inte vara…


Det är nyårsafton för några år sedan. Jag och min väninna L är bjudna på ”bögfest” genom en annan väninna till L, som är arbetskamrat med en av värdarna. Det är absolut inget ont menat med mitt uttryck, utan det är alltså precis vad det är. Förutom värdens syster, är vi de enda tjejerna som är bjudna. Förmodligen blev vi det för att den här arbetskamraten tyckte synd om oss som inte hade någon fest att gå till när det var nyårsafton och allting.
Det hela är mycket tjusigt arrangerat och påkostat i en vacker gammal våning i centrala Göteborg. Bara maträtterna och uppläggningarna är fantastiska i sig, eftersom den ena hälften av värdparet är kock. Festen som sådan blir mycket lyckad och alla är väldigt trevliga.

Men det jag tänker berätta om, handlar i första hand om min privata upplevelse av att råka bli så nära kändis jag kan komma för en kväll!
Redan i inledningsfasen, när alla håller på att bekanta sig med varandra, så är där en kille – B – som efter att ha studerat mig en stund, frågar vad jag heter. Han sneglar lite i smyg en stund till, innan han undrar om jag vet vem jag är lik?
Jag har fått den frågan många gånger förut och suckar inombords för jag vet svaret: Ulla Skoog. Själv vet jag inte alls hur det kommer sig att många människor tydligen är av den uppfattningen, men nu är det så. Tilläggas bör att jag är blond på den här tiden. Så skämtas det om det en stund, men det är egentligen inga fler inblandade i samtalet än han, jag och L. Sedan blir det dags för mat, men jag märker hur han sneglar på mig flera gånger.
Efter maten och desserten och mera drinkar, så börjar dansen och även vi tjejer blir uppbjudna. Snart har även det obligatoriska köksgänget hunnit bildas, och B kommer fram till mig och teaterviskar: ”Kom med mig och bara håll med om allt jag säger. Det här blir kul!”
Han drar iväg med mig ut i köket och säger högt: ”Vet ni vem det här är?” Ulla Skoogs syster, Laila Skoog!” B ser stolt ut och håller mig under armen. Jag vill bara sjunka genom golvet och måste se fruktansvärt generad ut, men B fortsätter glatt: ”Ja hon ville egentligen inte att jag skulle säga något, men det gör inget va?” Han puffar mig i sidan och ler stort.
DÅ händer det ofattbara. Först kommer värdens syster fram och säger att hon såg likheten med en gång, men vågade inte säga nåt. Sedan kommer ett par till fram och vill prata. Det blir frågor om Ulla, vad hon håller på med just nu och det var ett tag sedan någon såg henne i stan osv. Jag svamlar fritt ur min förvirrade hjärna och lyckas tydligen låta trovärdig. De säger att de förstår att jag måste tycka att det är jobbigt att bli igenkänd sådär och hur är det egentligen att inte kunna vara privat när man vill? De agerar förtrogna och deltagande.
Jag är helt förstummad. Jag förmodas vara en okänd syster till någon som är känd och behandlas genom detta som om det var JAG som var kändisen. Otroligt! Ofattbart!

Sällskapets Drama Queen träder in i köket och meddelar dramatiskt att det är en till fest i lägenheten ovanpå och de verkar ha SÅÅÅ tråkigt, så nu har han varit uppe och försökt liva upp dem lite. Men en maska på hans strumpa hade gått och äääär det möjligen någon som har lite nagellack?? Sedan faller han plötsligt i gråt och ursäktar sig genast, men just de här silvriga strumporna har han fått av sitt ex och nu saknar han honom plötsligt så mycket. ”Jag klaaaarar inte det här längre! Hur gööör jag för att komma över honom???” Han fläktar sig i ansiktet och får låna en spegel för att kolla om sminket har runnit.
B tar mig i handen och viskar: ”Kom, vi går och kollar in den där andra festen!” Vid det här laget tänker jag att vad som helst tydligen är helt okej, så vi knallar upp och går helt sonika in. Där är faktiskt ganska dött. Några sitter i en soffa och ett par står i köket. Vi sällar oss till dem i köket och B förkunnar genast att han har med sig Ulla Skoogs syster, och att jag förmodligen blir arg på honom nu för att han säger det, för jag vill vara anonym. Men på vår fest därnere får jag inte vara ifred…Jag himlar med ögonen och låtsas se lite trött ut. De otroliga reaktionerna fortsätter även här. De säger att de såg likheten med en gång och de är väldigt förstående och fjäskande och alla vill stå nära. En av dem går nästan omedelbart och meddelar dem inne i soffan, som snart ansluter sig. Vi serveras drinkar och alla vill prata och när sedan någon kommer med en kamera och folk turas om med att posera för ett foto tillsammans med MIG, så tror jag inte det är sant!!
Jag nyper B hårt i armen och väser att jag vill GÅ. NU! Och sedan springer vi nerför trappan, fnittrande som två barnungar.
Inte någon gång under kvällen avslöjades sanningen och jag undrar än idag om det var någon som senare kom på att Ulla Skoog inte har någon syster som heter Laila Skoog? Eller inte? Finns jag på bild i någons fotoalbum, där de tror att de poserar tillsammans med systern till en kändis? Så besvikna de måste bli om någon av dem skulle läsa det här och förstår att de blivit lurade.

Men framför allt har jag fått uppleva kändisskapets för-och nackdelar! Men det som jag är mest chockad och förvånad över, är att folk blir så kändiskåta av att tro att någons syster är där. Hur de skulle betett sig om de hade trott att jag var Ulla Skoog själv, kan man ju bara spekulera i!

Kvällen avslutas med att det delas ut papperstutor och roliga hattar till samtliga och på tolvslaget blåser vi alla i tutorna – såna där som vecklar ut sig som en orm – och önskar varandra Gott Nytt År och serpentiner och ballonger virvlar i rummet. Plötsligt ser jag oss allihop liksom utifrån och det känns både komiskt och väldigt tragiskt på samma gång och när vi kommer ut på gatan har det börjat snöa…

Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att vara eller inte vara…

  1. Ann skriver:

    På ett sätt en sorglig historia med roliga poänger. Sorglig just för att en del människor reagerar så som du beskriver. En kändis är ju faktiskt bara en människa som bär hem sina matkassar precis som alla andra.

  2. Stumpilurv skriver:

    Ha ha vad tokigt!! Det verkar ju iallafall som att kvällen blev lyckad trots allt.
    Ha en fortsatt trevlig söndagkväll!:)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.