Back on track, ryggtäcket, kom igår. Jag tog in Cola i stallgången och hämtade det för att lägga på henne. -”App-app-app.. exakt VAD tror du att du ska göra med den där svarta mojängen?!”
– ”Lägga den på din rygg.”
– ”Skulle inte tro det!”
😂
Så damen fick inspektera och godkänna.
-”Jaså, det var bara nåt sorts nytt täcke. Varför sa du inte det med en gång?”
Sedan fick hon stå med det (under sitt vanliga täcke) i hagen medan jag mockade och packade hö och så. Sedan tog vi en härlig promenad – solen sken och det var fyra grader varmt och på hemvägen fick vi sällskap av Nina och Roy, som också varit ute på promenad och kom från ett annat håll.
Idag gjorde vi om proceduren, fast nu var det grått och regnigt. Vi gick bara runt banvallen och så upp en liten bit för Fällesåsebacken, där det fanns massor av gott gräs vid hygget längs vägen. 😉❤
Soni står på box ett par dagar och ska sedan gå ensam ett tag, för han har blivit halt efter att Cola jagat honom i hagen, (i de hårda knaggliga spår som blivit när geggan frusit). 🙁
Han ville dock gärna vara med och smaka, när Cola fick sin mat. Han fick en morot. 😊
I förrgår kväll – efter att jag varit ute och promenerat med Colahästen – fick jag nån sorts kollaps hemma i köket. Jag blev plötsligt fruktansvärt yr och benen bar inte. Jag blev som darrig spagetti i hela kroppen och det liksom pirrade eller småstack överallt. Jag låg över köksbordet men gled efter en stund ner på golvet där jag stod på alla fyra och försökte andas djupa andetag för att det hela skulle gå över. Det gjorde det inte. Magen kändes också öm och ond och illamåendet sköljde över mig, men jag kände ändå inte något behov av att kräkas. Jag var fruktansvärt varm och svettig, det bara rann om mig.
Jag kröp bort till spisen och stängde av ugnen med middagen jag höll på att värma, plus ett par plattor till där jag höll på med något. Sedan kröp jag in i sovrummet och upp i sängen. Lade mig platt ovanpå och bara blundade. Kändes som om jag var långt borta, ville bara somna. Men så fick jag frossa och kravlade in under täcket och låg så ett tag. Sov nog lite.
Så småningom gick det hela över och jag kände mig bara matt i kroppen. Plus att magen gjorde ont. Eller hela buken liksom. Om jag försökte andas djupt så gjorde det ont på vänster sida av buken.
Jag förstod inte vad som hänt med mig och blev lite orolig att det kunde vara hjärtattack eller nåt. Googlade på symtom för kvinnor och det var precis så! Är inte säker på frossan dock och det stod inget specifikt om vänster sida av buken.
En hel drös med facebook-vänner tyckte absolut att jag skulle ringa ambulans med en gång! Eller åtminstone börja med 1177. Men helst få tagit ett ekg.
På 1177 var det 40 minuters telefonkö och det orkade jag inte med. Jag ringde 112 men det blev som jag trodde! De ville inte skicka någon ambulans!
Jag fick noga beskriva symtomen och svara på lite frågor, men eftersom jag klarade av att stå upp nu (fick göra det medan hon väntade) och den där yrseln hade gått över, tyckte hon att om jag var orolig kunde jag ta en taxi till akuten om jag inte orkade köra själv eller hade nån som körde mig.
Annars skulle jag återkomma om jag blev sämre. Jag tänkte för mig själv att om jag blir sådär dålig igen så är jag inte i stånd till att ringa!
Eftersom att bara tanken på att stå och gå och klä på mig ytterkläder kändes oöverkomligt svårt, så blev det inget, utan jag sov en orolig sömn på natten.
Morgonen efter – alltså igår – hörde Berit i Nydala av sig och erbjöd sig att komma och hämta mig! Hon körde mig till vårdcentralen, där de tog EKG, temp, blodprov, urinprov och gjorde en noggrann allmän undersökning.
Som tur var visade EKG:t ingenting, men däremot hade jag en hög snabbsänka. Den bör vara högst 10, men låg på 86. Blodtrycket var också högre än för två månader sedan: 145/86 jämfört med 135/90. Tempen var 37,3.
Ingen vet dock vad det är med mig men sänkan visar ju på nån inflammation/infektion i kroppen och hon tyckte jag skulle sjukskriva mig några dagar och vila och komma tillbaka om inte magontet gick över.
Så idag: magontet är oförändrat. Den gör ju ont även när jag ligger ner, det smärtar rätt igenom kroppen till ryggen och gör ont när jag vänder mig från rygg till sida. För övrigt är väl resten av kroppen hyfsat bra. Väldigt trött och matt som igår bara. Men inte trött på samma sätt som vid depressionen för ett år sedan.
Så idag åker jag i alla fall och tar en timmes promenad med Cola. ( Igår gav Viktoria henne mineralkaka bara.) Hon är på gott humör och vi har en mysig stund tillsammans.
Sedan mockar jag hennes box och packar hö. Magen blir ju inte bättre och jag känner att jag rör mig konstant en aning framåtvikt. Egentligen har jag nog haft lite såna här buksmärtor flera dagar? Men man vänjer ju sig… och det var skönt att komma ut med Cola en stund.
Men som läkaren sa, det är inte bra att gå och jobba med en okänd infektion i kroppen!
Jag ska ta om sänkan och blodtrycket om några veckor.
Idag är min älskade Colahäst lite mera sig själv i alla fall.
Efter att mer eller mindre nonchalerat mig i hagen den sista tiden (bara lyft huvudet och nickat lite åt mitt håll) så kom hon idag fram till mig och hälsade och såg mig djupt i ögonen med sina pepparkornsögon.
När jag fyllt på vatten, mockat klart i uteboxen/hagen och packat nya höpåsar, så hade hon kommit och ställt sig att vänta på mig innanför tråden vid utsläppet. ❤
Hon får ett extra fleecetäcke på sig under regntäcket och så går vi en promenad.
När vi nästan är tillbaka, så buffar hon på mig med pannan på det där sättet som är så typiskt henne.
Sedan går jag igenom hennes kropp med massageborsten och hon är helt stilla och njuter. Tuggar. Vill dessutom ha extrakli över hela halsen. 😃
Efter den där övertids-dagen den 27e, så red vi ut i dimma och mörker kvällen efter och det gick hur bra som helst – jag sjöng hela vägen och lät Cola trava och hitta vägen själv på hemvägen eftersom pannlampan inte lyste längre än dit hennes nos var.
På lördagen fick hon nån sorts smärtattack när vi kommit en bit på banvallen: hon flög iväg ett par meter och alla fyra benen trampade fortfortfort… 😱
Men sedan gick det tydligen över med en gång för hon pinnade på framåt, alldeles självmant, så vi red rundan bort till krysset och risskogen tillbaka och det blev även ett par galopper.
I söndags red vi runt Fällesåsen och Århult. I backspegeln kändes hon kanske lite trött då, men vi tog det lugnt. Travade en liten bit och sedan en galopp där hon bjöd väldigt bra.
Sedan följde två regniga dagar med halv storm ute, då hon bara fick gå i hagen och skrota.
Så kom då den ödesdigra onsdagen.
Bestämde att ta en skrittrunda med den nya ”repgrimme-hackamoret” jag av någon underlig anledning köpt på Taur. Det blev sura miner omedelbart. Hon som faktiskt ALDRIG är sur av sig!
Efter uppsittning ville hon inte gå från gården. Någonting i skogsbrynet var eventuellt farligt, blandat med öronen bakåt. Lättade lite med frambenen.
Bestämde då att skritta i den hårdknaggliga paddocken en stund innan vi red ut, för att hon skulle få vänja sig lite vid repnosgrimman, ifall det var den. (Men hon HAR ridits i vanlig repgrimma tidigare, utan problem!?)
Det går inte alls bra. Öronen bakåt, och svårstyrd och kan inte gå över kavalettibommar utan att slå i varenda en. Vi kämpar på en stund och jag tar väldigt mjukt i tyglarna som jag alltid gör annars med. Så jag tycker inte att trycket på nosen skulle vara så besvärande.
Men efter tio-femton minuters tragglande beslutar jag att nu får det räcka. Jag ska byta till tränset igen och rida ut. Jag gör halt för att sitta av.
Då reser hon sig! Först bara sådär en bit, men sedan tar hon ny sats och ställer sig spikrakt upp på två ben!
Då vet jag inte riktigt hur jag ska göra, så jag går ändå fram typ tre steg med henne efteråt och gör försiktigt halt igen, typ med rösten, så jag kan sitta av.
Så byter jag till tränset. Sitter upp och så ger vi oss iväg. Kommer till samma ställe som förut och hon börjar lätta igen.
Vet inte varför hon gör så här, men känner att hon kommer att resa sig igen om jag envisas, så jag hoppar av och leder henne raskt förbi vadetnuär. Hon tvekar lite, men följer sedan snällt med.
Vi går i fem – tio minuter innan jag sitter upp igen. Sedan rider vi typ tretti steg, och så far hon plötsligt iväg som i panik! Inte långt, bara några meter, men hon hinner med otroooligt många galoppsprång/tramp på de metrarna. Det smattrar i den hårda marken.
Detta är inte Colahästen. Hon är inte sådan. Hon har ont nånstans. Ländrygg eller höftled. De brallade rätt bra i hagen i stormen igår, kanske har hon sträckt till något igen? Men smärthugget i lördags då? Ny inflammation? Mer artros?? 😵😖😬😱😢
Jag vänder och vi skrittar tillbaka igen. Inget mer händer, och inte någon gång under sina utbrott har hon försökt få av mig eller trilskats vidare, utan lugnat sig direkt efter. Jag sitter av en bit innan stallplanen och allt känns skit.
Jag klär av henne och tar ut henne i paddocken med longerlina. Hon får skritta och trava typ två varv åt varje håll och det är motvilligt och stelt men det är ju också knaggligt och hårt…
Jag tar in henne i stallgången och tittar. Vill också trycka på hennes ryggrad/kors och höftben men då får hon naturligtvis en statisk STÖT av mina handskar och flyger iväg av det, så sedan kan jag inte fortsätta för hon tror att hon ska få en ny stöt! Jag är själv osäker…
Suck! Så nu har jag lyckats tidigarelägga hennes återbesök hos veterinären och vi ska dit den 23e. Sara kör oss.
Jag tänker INTE försöka rida fram till dess. Det får bli promenader.
Vi var ute och gick en dryg timma i förrgår och en timma idag och hon går villigt fram i skritten (utom när hon ser nåt ätbart…) och inget utbrott när hon går vid hand.
Filmade henne idag och hon ser visserligen lite moloken ut, men jag vet inte hur hon brukar se ut på promenader, för hon går ju efter mig. Varje gång vi stannade till var det i alla fall öronen fram.
Det är milt nu och tjällossning på grusvägarna. Idag blev det inte riktigt som jag tänkt mig: jag har ju varit nere i Malmö sedan julafton (i måndags) kväll och kom hem igår kväll och idag jobbade jag till fyra och jag har längtat efter min häst som bara fått gå och skrota i hagen hela denna tid. Tanken var att det skulle bli en ridtur med pannlampa ikväll – men så blev jag inbeordrad av chefen att jobba även i kväll!!! 😡😡😠😡
Jag blev fruktansvärt sur och stressad! Prio ett att hinna med var ju faktiskt att åtminstone ta en promenad med Colahästen, och borsta henne, byta täcke och plocka av broddarna.
Hon var jätteglad att få komma ut och småsprang jämte mig nästan hela vägen, plus några utbrott med bocksprång och dansande runtikring mig. 😱
Prio två var att packa hö åt henne och så kom Marina och var så snäll att hon mockade hennes box och fyllde på vatten. Så då hann jag äta en banan och snacka lite skit en stund innan jag åkte tillbaks till jobbet igen.❤
Julen i Malmö var annars trevlig (och med snö och pulkaåkning på julafton! Men det hade ju smält bort till juldagen…) med en massa mat (som i vissa delar var olik hur mamma och jag har brukat äta.) Men det var gott.
Mamma hade fått åka bil ner redan den 23e med Andreas plus familj när de varit uppe i Göteborg och hälsat på Benny. Jag jobbade på julafton och tog tåget själv ner på kvällen.
Den här roliga pingvinen pryder vänthallen på Falkenbergs station… 😌
Elisabeths mamma, syster med man och deras barn var också där och det var liv och rörelse och mamman pratade kinesiska.
Alicia sprang omkring och var omväxlande glad, ibland stressad över allt folk och ibland trött. Sedan snarkade min mamma sista natten och jag glömde ta min Sifrol (för restless legs) i tid och sov således nästan ingenting.
Men en fröjdefull jul och många julklappar till barn och mellan makar delades ut.
🌲🦌🤣🎅🤤
Först är det ju någon som tappat några strån hö på stallplanen!! Får icke förfaras. 😄
Sedan tar vi en uppvärmningspromenad. Hmmm… mera mat överallt.
Efteråt bestämmer jag att hon ska få springa av sig lite i paddocken. Hon får ju inte jobbas i mjukt underlag eller på volter, men jag bedömer att dels är paddocken sådär halfrusen nu, dels handlar det inte om mer än ca 15-20 minuter, dels jobbas hon inte speciellt alls och det är väääldigt sällan hon vistas där.
Så på med longerlinan och ut på volten. Inte särskilt populärt och först travar hon knackigt som tusan, som för att visa att ”Titta! Här kan jag ju inte springa!” Sedan sneddar hon inåt och låtsas inte förstå när jag vill byta varv. Jag får upp henne i en bra galopp i ett halvt varv på volten.
Men i nästa galopp, åt andra hållet, då vaknar hon plötsligt till och brallar iväg som tusan och ligger ner i svängarna. 😂
Då kopplar jag loss henne och jagar på henne lös i paddocken och då är det minsann inte svårt alls att trava med svikt och framåtbjudning och svansen rakt upp och ”fnoorrrk”. Och en massa racergalopper med tvärnitar.
När hon hållit på ett tag och blivit varm och mjuk, så kopplar jag på linan igen och då går det fint att trava och galoppera i bägge varven. 😄
Men det får räcka med ett par varv åt bägge håll nu. Huvudsyftet var ju att hon skulle få springa av sig lite energi. ❤
Det vita försvann redan igår och har bytts ut mot ett grått mörker som varar hela den ”ljusa” delen av dygnet. Igår blev det bara en promenad i pannlampans sken men idag jobbar jag kvällen, så då hinner jag med en ridtur.
Vi rider runt Fällesåsen och Århult och skrittar det mesta. Jag försöker undvika den hårdaste delen av grusvägen, beroende på att hon fortfarande är broddad. Det är så svårt att välja brodd av eller brodd på när det är sånt här väder: minusgrader på nätterna och 2 – 3 plusgrader på dagen. I princip isfritt ju, men plötsligt kommer det ett stråk med slirigt underlag nånstans… och vem vet hur det är i backen i hagen på natten?
Vid Århult tar vi i alla fall en galopp på den något mjukare vägen emellan gårdarna.
Sedan kollar jag med henne om hon har lust på backarna mot bokskogen idag? Det har hon!!! 😄 Det betyder att hon orkar hela vägen upp också – hon drar t.o.m. iväg ordentligt vid ett tillfälle…
När vi kommer upp och saktar av, så har hon ordentlig puls. Vi kommer in på den mjuka skogsmarken och hon måste kissa. Hjärtat dunkar och kisset kommer i takt med pulsen: ksss… ksss… ksss… 😂😄
Passar på att njuta av det lilla vita idag. 😊 Ingen som vet hur länge det finns kvar.
Det blev sen frukost för Cola och Soni idag, så Colahästen får fortsätta äta inne i stallgången. Det är ju iofs bra, för då har hon ju något att göra medan matte skruvar i broddar i hennes skor. Resten äts upp när vi kommer tillbaks igen.
Ja det är alltså dags nu. 😱 Jag har ångest varje år inför detta. Det går ändå hyfsat bra, men det gör ju så ont i ryggen på mig! Men nu är det klart i alla fall. 😜
Sedan tar vi oss en liten tur i det vita. En lugn tur, med bara lite trav, där vi bara njuter av tillvaron. Det är märkligt, hur allting blir så mycket vackrare, bara det blir pudrat med lite snö! 😍
När jag kommer hem, tar jag en fika med Matisse i knäet. ❤
Idag flyger det omkring nåt smått, vitt i luften och vissa fläckar/stenar/stubbar har blivit vita – VE OCH FASA, så otäckt!!! 😂😂
Jag passar i alla fall på att föreviga detta väder, för man vet ju aldrig, det kanske blir den enda snö vi får denna vinter??
Dagens ridtur går annars till hälften i skogen, där det är grönt och fint… förutom fläckarna då, som sedan plötsligt dyker upp! 😂
Så knäpper Viktoria några bilder på matte med häst. Colahästen är väldigt bestämd vad det gäller öronens vinkling. ”Jäkla fotografering jämt och ständigt! Det räcker nu!” 🤣
I stallgången hänförs matte än en gång, över vilken underbar pussgurka till häst hon har… ❤😘
Så är det ett par curlys som gäster en månad, här på gården, medan deras människor är ute och reser. Stoet C. C. Annabelle och hingsten K. C. Thundercloud. 😊
Idag är det lite luckor mellan molnen och en blek decembersol tittar fram på eftermiddagen. 😍
Cola och jag tar en tur bort till Ammås idag och just den slingan genom gården har hon aldrig gått förut och hon tittar sig intresserat om hela tiden. 😊 Men hon känns otroligt lugn och sansad idag! Som en ”mogen, stabil och vuxen häst”, liksom. Härligt som omväxling. ❤
Senast förra veckan pratade de om i lokalradion att grundvattennivån fortfarande är alldeles för låg i kommunen och eventuellt blir det bevattningsförbud redan i mars-april igen! Det skulle behöva regna kraftigt i flera månader för att täcka behovet, sa de.
Men jag kan inte förstå det? Högvadsån är ju full igen och det finns liksom inte rum för mer vatten nu!
Det gick inga kossor ovanför Ammås idag. Vilken tur! Jag vet inte vad vi skulle gjort om det var fullt i hagarna? Vi hade antagligen fått vända om…
Utöver trav, bjuder turen även på lite galopp sedan. Dit har jag fortfarande inte kommit, när vi rider i mörker med pannlampa. Men jag travade faktiskt riktigt mycket i förrgår, på vår mörkerrunda! 😛😄
Och så har friden sänkt sig över hagen igen och Soni och Cola ägnar sig åt halmstrån… 💕
Meet Sigh, the Librarian, Ozzy - the talking little furry creature that no-one understands, Dr Jeale, Mike - the very cool saxophone player, and of course Simoriah - the foxy lady. I'm sure you will have your moment of entertainment!
KLICKA HÄR FÖR ATT BESTÄLLA!
Synopsis: Sigh is out on one of his nightly walks. Mainly to get som fresh air but also to get some fresh thoughts into his head that would convince him he’s not going mad. Instead he’s ending up in some kind of hospital and then a foxy lady gets him out and gives him experiences he could never dream of. It turns out that the Internet could spread dangerous thoughts and together with some mad scientist’s idea of breeding, the consequences would be catastrophic. Sigh is the chosen one. He must find a way to stop it all. And on top of it all; he’s fallen in love…
