De senaste två dagarna har vi bara tagit promenader och idag var det återbesök hos veterinären. Sara ställde återigen upp som chaufför och sällskap. 😍
Veterinär Ylva var nöjd med Colas dagsform och tyckte att så fort huden på ryggen har läkt sig, så kan jag börja skritta och trava lite uppsuttet.
Det är alltså det här partiet på ryggen jag talar om. Det är en reaktion på den grundliga tvätten och desinficeringen inför cortison-injektionen vid förra besöket.
Men nu är skorporna uppblötta och borttvättade och hon fick även laserbehandling.
Utöver detta så smörjer jag med Helosan varje dag.
Cola gick snällt på transporten både dit och hem och efter avslutade gång- och springuppvisningar, så piggnade hon till alldeles väldigt när jag ledde ut henne på gårdsplanen där, i väntan på att försäkringsbolaget skulle svara. Hon ville bara springa och gärna nästan rakt på mig och hade inte mycket koll alls. Tror hon kände sig jätteglad att det var över för idag och att det inte blev några nålar denna gång. 😄
Sara hade med sig ett par boots av märket Renegade som Cola fick prova. De passade bra och eftersom Sara inte hade nån häst med så små fötter, så köpte jag dem för 2000 kronor. 😊 Cola fick genast ett mycket bättre steg än när hon sprang barfota!
När vi kom hem, så följde Sara även med oss ut på en tjugo minuters tömkörningstur och gav mig lite nyttiga instruktioner. 😍
Det har inte gått att göra någonting under några dagar – alltså inte ens promenader – pga fruktansvärd halka! Först vräkte det ner massa blötsnö och sedan regnade det och plogningsarbetarna hade svårt att hänga med. På nätterna frös det och slasket blev till is.
Nu har det dock regnat ytterligare några dagar och varit plusgrader även på natten, så all snö och is har verkligen försvunnit fort! Vattnet är förstås kvar och täcker både vägar på sina ställen, och åkrar och ängar.
Så det har mest varit att mocka, ge mat och byta täcke, när man har kommit till stallet.
Och att få gå en stund själv och inspektera också, är ju alltid roligt. 😃
Allt blåsande har dock orsakat en hel del kullfallna träd som stått lösa i allt det våta. Crut och Roy fick ett stort träd rakt över sitt lilla hus en natt och det var väl en himla tur att ingen blev skadad! Men de hittades ute på gårdsplanen och i trädgården på morgonen, så rädda hade de ju blivit och staketet var forcerat.
Igår tog vi upp det där med tömkörningen igen. Det gick inte så bra. Vi gick vägen ner och sedan bort mot Fritzons där vi vände. Men när jag ville göra volter och/eller vända så bara stegrade hon sig!?
Förmodligen gjorde jag nåt fel.
Men något annat som också kan ha inverkat var att Nina var ute och gick med Roy och kom efter oss. Helt utom syn- och hör-håll för mig, men Cola hörde säkert att han kom! Mindes väl deras rejsingtur tillsammans då de slet sig båda två och sprang hem!
Roy fick ett spel även denna gång och slet sig från Nina, men som tur var så hade vi precis hunnit hem innan Roy kom springandes. Hade inte varit kul att få honom upp i rumpan på oss, med långa tömmar och elände att trassla in både mig och Cola i när hon velat följa med! 😱
Men idag gav vi oss på tömkörningen igen och det gick mycket bättre. ❤😊 Ja dvs, jag har ju fortfarande inte kommit på hur jag ska göra för att hon ska jobba sig fram till en låg form, men Cola var i alla fall mer sansad idag. Inga stegringar.
Colahästen är precis lika brunstig idag, så det var stört omöjligt att tömköra förbi Cruts hage. Det blev alltså att trampa runt i djupsnön i paddocken några varv och sedan fram och tillbaka mellan stall och stuga 3 några gånger… 😝
I paddocken gick hon stundtals hyfsat men annars var det då inte tal om någon ”låg form”. Och jag vet ju som vanligt inte hur man gör. Med tanke på DET, så är hon ju ändå duktig.
Lisa såg på en liten stund och passade bl a på att filma oss lite. Faktiskt både nyttigt och kul att ha och se på! 😍
Hoppas väglaget tillåter att vi kan ta oss ner till banvallen så snart brunsten ger sig. När det nu kan bli???
Varje gång vi kom till detta hörnet så skulle det trånas – efter Crut och Roy som stod och glodde tillbaka. 😂
Om någon undrar hur Cola är klädd egentligen, så undrar jag med. Men jag visste inte hur jag skulle göra: hon måste ju hållas varm över ländryggen och så är hon dessutom helt slätrakad där efter ultraljud och kortisonbehandlingar. Så jag prövade att lägga ett tunt täcke under tömkörningsgjorden och sedan ländtäcket ovanpå.
Och naturligtvis gled det hela lite i sidled. Men hur fasen..? Jag tyckte det verkade lite tunt med bara ländtäcket. 🤔
Ja de fortsätter, varje dag nu. De snöiga promenaderna. Sedan två dagar även med en saknad framsko, ingen vet var den är. Men det gör inte så mycket för promenaderna nu när det är snö och hovis kommer i morgon.
All den fina torra snön som först föll, förvandlades ju dagen efter till våt kramsnö. Sedan frös det ju på igen och det gjorde att den är hopplöst jobbig att pulsa i! Det blir ju halvfasta fotspår där man kliver, och vid sidorna och runtom står den andra snön kvar, så jag liksom snubblar fram hela tiden. Fast det är ju jag det, Cola verkar inte bry sig.
Hemma hänger snön som korvar i ett band, i ribborna där en gång verandataket satt. Rätt häftigt faktiskt.
Maestro verkar bli bättre från sin magåkomma (peppar, peppar) och har inte spytt på 2 – 3 dagar nu. Inte inne i varje fall. Jag hoppas att det är ett gott omen för sjuka djur i allmänhet…
Taskigt nog tog jag inga bilder på Maestro, utan bara en hel radda på pälsklingen Matisse! 😍
Så kom då dagen för veterinärbesöket och Sara körde oss. Det var ju som jag befarat: på ultraljudet kunde noteras att det blivit lite mer pålagringar. Både på facettlederna (i ländryggen) och i höftleden. 😢
Så hon behandlades med kortison igen och så får hon metacam i tio dagar och då ska hon promeneras mellan en halv och en hel timme varje dag. Efter det är det tömkörning tio dagar, då hon ska arbetas i skritt. Hur mycket arbete det nu blir, så kass på tömkörning som jag är.
Eftersom Cola inte har tillåtit mig att brodda bakhovarna (vänster) när det nu kom lite halkig snö, så har vi inte kunnat promenera alls de sista dagarna före veterinärbesöket, men nu passade jag på medan hon var drogad med lugnande. Anna (hovis) kommer på torsdag, och förhoppningsvis kan hon sko runtom, eftersom metacamdosen inte är slut än då.
Annars har det varit några fina dagar vädermässigt, med bara lite lagom snö och små solglimtar emellanåt.
Under gårdagens promenad tyckte jag hon lessen ut hela första halvan. Den sista halvan såg hon mer arg ut. Enda stunderna hon såg någorlunda nöjd ut var när hon fick äta lite på gammalt gräs eller blåbärsris.
Idag har det snöat precis hela dagen och det betydde lite mer motion, eftersom vi fick pulsa i snön. Men hon kom minsann springandes till mig i hagen när jag kom, och verkade lite gladare. Trots att hon var prydd med istappar överallt.
Cola promeneras ju bara nu, åtminstone fram till veterinärbesöket om en vecka. Ett par andra i stallet gör likadant pga att det är stenhårt i backen och man ändå bara får hålla sig till skritt. Bra sätt att få motion själv också. 😊
Sämsta underlaget för att rida: stenhård tjäle och enstaka isfläckar och egentligen inte bra att rida vare sig med eller utan brodd, eftersom broddarna inte tränger ner i backen och för att det är lite halkigt utan.
Men…!
Nina var o mockade samtidigt som mig och hann försvinna ut med Roy före mig utan att jag såg det. När vi kom iväg, hade Cola span på att en kompis gick där låångt framför och hon fick jättebråttom. Taktade och var allmänt jobbig. Så vi tog en genväg och kom mycket riktigt ut strax framför dem.
Jag hojtade: ska vi ha följe?
Men lånehunden Nina hade med, var så yster och ovan vid hästar, så hon avböjde eftersom Cola inte är hundvän.
Så jag fortsatte rakt fram längs banvallen med en motsträvig Cola medan Nina svängde in mot Fritzons med Roy. (Öppet fält emellan, så fullt synlig.) Då fick Roy spel och bockade, sparkade bakut och slet sig. Full karriär över fältet. Vilda bakutsprång. Tror ni det gick att gå vidare med Cola då? 😆
Hon stod som fastvuxen och glodde på honom. Till slut kom han ut på banvallen och kom i full karriär mot oss. Då slet sig Cola också från mig och trampade sönder grimskaftet och sedan försvann bägge hästarna från våran horisont, med ett våldsamt klapprande längs vägen.
Vi kunde bara hoppas och tro att de sprang hem (ca 1 1/2 km) och vi gick så gort vi kunde. Efter en bit lång även hennes hästs grimskaft och en bit senare hennes handske som förmodligen fastnat i hans grimma.
Längst bort på banvallen kom en kille med hund ut från vägen upp mot stallet, så då hade han absolut fått möte med två skenande hästar! Men de såg välbehållna ut… 😱
När vi kom hem stod två nöjda och varma hästar och snackade med de andra över tråden. 😄 Och vi kunde andas ut, att inget hade hänt. Jag kunde även andas ut över att Cola inte är brunstig just nu, för bara övertråden var stängd in till Crut och det hade varit en lätt match för henne att krypa under den!
(Vi var också lättade över att ingen bil med stuggäster varit på väg med bil från gården.)
Från det ena till det andra, så har jag gett upp det där med Back on Track ryggvärmare nu. Om det ska ligga kvar på hennes rygg så behöver hon stå uppbunden i stallgången! För annars kanar det omkring hursomhelst. När hon har täcke ovanpå ser man ju inte det förrän man tar av det och då hänger det längs ena sidan varje gång. Och om jag har elastiskt bogband, så kanar det även bak och hänger nedanför rumpan. Oerhört irriterande. Och täckesgjorden kanar ju med, så den sitter precis framför bakknäna på henne! Hur bekvämt är det?? 😖
Igår testade jag med att hon fick stå i boxen med ryggvärmaren på sig, utan täcke ovanpå, medan jag mockade o packade hö och så. Tog väl ca trekvart. Under den tiden fick jag dra ryggvärmaren tillrätta fyra gånger! 😠
Det följde ju visserligen med ett kardborrband längs ryggraden, men hur får man fast det på insidan av täcket? Jag menar, man sticker ju inte gärna HÅL (!!) på ett regntäcke för att sy fast det?
Nä, nu skiter vi i detta.
Back on track, ryggtäcket, kom igår. Jag tog in Cola i stallgången och hämtade det för att lägga på henne. -”App-app-app.. exakt VAD tror du att du ska göra med den där svarta mojängen?!”
– ”Lägga den på din rygg.”
– ”Skulle inte tro det!”
😂
Så damen fick inspektera och godkänna.
-”Jaså, det var bara nåt sorts nytt täcke. Varför sa du inte det med en gång?”
Sedan fick hon stå med det (under sitt vanliga täcke) i hagen medan jag mockade och packade hö och så. Sedan tog vi en härlig promenad – solen sken och det var fyra grader varmt och på hemvägen fick vi sällskap av Nina och Roy, som också varit ute på promenad och kom från ett annat håll.
Idag gjorde vi om proceduren, fast nu var det grått och regnigt. Vi gick bara runt banvallen och så upp en liten bit för Fällesåsebacken, där det fanns massor av gott gräs vid hygget längs vägen. 😉❤
Soni står på box ett par dagar och ska sedan gå ensam ett tag, för han har blivit halt efter att Cola jagat honom i hagen, (i de hårda knaggliga spår som blivit när geggan frusit). 🙁
Han ville dock gärna vara med och smaka, när Cola fick sin mat. Han fick en morot. 😊
I förrgår kväll – efter att jag varit ute och promenerat med Colahästen – fick jag nån sorts kollaps hemma i köket. Jag blev plötsligt fruktansvärt yr och benen bar inte. Jag blev som darrig spagetti i hela kroppen och det liksom pirrade eller småstack överallt. Jag låg över köksbordet men gled efter en stund ner på golvet där jag stod på alla fyra och försökte andas djupa andetag för att det hela skulle gå över. Det gjorde det inte. Magen kändes också öm och ond och illamåendet sköljde över mig, men jag kände ändå inte något behov av att kräkas. Jag var fruktansvärt varm och svettig, det bara rann om mig.
Jag kröp bort till spisen och stängde av ugnen med middagen jag höll på att värma, plus ett par plattor till där jag höll på med något. Sedan kröp jag in i sovrummet och upp i sängen. Lade mig platt ovanpå och bara blundade. Kändes som om jag var långt borta, ville bara somna. Men så fick jag frossa och kravlade in under täcket och låg så ett tag. Sov nog lite.
Så småningom gick det hela över och jag kände mig bara matt i kroppen. Plus att magen gjorde ont. Eller hela buken liksom. Om jag försökte andas djupt så gjorde det ont på vänster sida av buken.
Jag förstod inte vad som hänt med mig och blev lite orolig att det kunde vara hjärtattack eller nåt. Googlade på symtom för kvinnor och det var precis så! Är inte säker på frossan dock och det stod inget specifikt om vänster sida av buken.
En hel drös med facebook-vänner tyckte absolut att jag skulle ringa ambulans med en gång! Eller åtminstone börja med 1177. Men helst få tagit ett ekg.
På 1177 var det 40 minuters telefonkö och det orkade jag inte med. Jag ringde 112 men det blev som jag trodde! De ville inte skicka någon ambulans!
Jag fick noga beskriva symtomen och svara på lite frågor, men eftersom jag klarade av att stå upp nu (fick göra det medan hon väntade) och den där yrseln hade gått över, tyckte hon att om jag var orolig kunde jag ta en taxi till akuten om jag inte orkade köra själv eller hade nån som körde mig.
Annars skulle jag återkomma om jag blev sämre. Jag tänkte för mig själv att om jag blir sådär dålig igen så är jag inte i stånd till att ringa!
Eftersom att bara tanken på att stå och gå och klä på mig ytterkläder kändes oöverkomligt svårt, så blev det inget, utan jag sov en orolig sömn på natten.
Morgonen efter – alltså igår – hörde Berit i Nydala av sig och erbjöd sig att komma och hämta mig! Hon körde mig till vårdcentralen, där de tog EKG, temp, blodprov, urinprov och gjorde en noggrann allmän undersökning.
Som tur var visade EKG:t ingenting, men däremot hade jag en hög snabbsänka. Den bör vara högst 10, men låg på 86. Blodtrycket var också högre än för två månader sedan: 145/86 jämfört med 135/90. Tempen var 37,3.
Ingen vet dock vad det är med mig men sänkan visar ju på nån inflammation/infektion i kroppen och hon tyckte jag skulle sjukskriva mig några dagar och vila och komma tillbaka om inte magontet gick över.
Så idag: magontet är oförändrat. Den gör ju ont även när jag ligger ner, det smärtar rätt igenom kroppen till ryggen och gör ont när jag vänder mig från rygg till sida. För övrigt är väl resten av kroppen hyfsat bra. Väldigt trött och matt som igår bara. Men inte trött på samma sätt som vid depressionen för ett år sedan.
Så idag åker jag i alla fall och tar en timmes promenad med Cola. ( Igår gav Viktoria henne mineralkaka bara.) Hon är på gott humör och vi har en mysig stund tillsammans.
Sedan mockar jag hennes box och packar hö. Magen blir ju inte bättre och jag känner att jag rör mig konstant en aning framåtvikt. Egentligen har jag nog haft lite såna här buksmärtor flera dagar? Men man vänjer ju sig… och det var skönt att komma ut med Cola en stund.
Men som läkaren sa, det är inte bra att gå och jobba med en okänd infektion i kroppen!
Jag ska ta om sänkan och blodtrycket om några veckor.
Idag är min älskade Colahäst lite mera sig själv i alla fall.
Efter att mer eller mindre nonchalerat mig i hagen den sista tiden (bara lyft huvudet och nickat lite åt mitt håll) så kom hon idag fram till mig och hälsade och såg mig djupt i ögonen med sina pepparkornsögon.
När jag fyllt på vatten, mockat klart i uteboxen/hagen och packat nya höpåsar, så hade hon kommit och ställt sig att vänta på mig innanför tråden vid utsläppet. ❤
Hon får ett extra fleecetäcke på sig under regntäcket och så går vi en promenad.
När vi nästan är tillbaka, så buffar hon på mig med pannan på det där sättet som är så typiskt henne.
Sedan går jag igenom hennes kropp med massageborsten och hon är helt stilla och njuter. Tuggar. Vill dessutom ha extrakli över hela halsen. 😃
Efter den där övertids-dagen den 27e, så red vi ut i dimma och mörker kvällen efter och det gick hur bra som helst – jag sjöng hela vägen och lät Cola trava och hitta vägen själv på hemvägen eftersom pannlampan inte lyste längre än dit hennes nos var.
På lördagen fick hon nån sorts smärtattack när vi kommit en bit på banvallen: hon flög iväg ett par meter och alla fyra benen trampade fortfortfort… 😱
Men sedan gick det tydligen över med en gång för hon pinnade på framåt, alldeles självmant, så vi red rundan bort till krysset och risskogen tillbaka och det blev även ett par galopper.
I söndags red vi runt Fällesåsen och Århult. I backspegeln kändes hon kanske lite trött då, men vi tog det lugnt. Travade en liten bit och sedan en galopp där hon bjöd väldigt bra.
Sedan följde två regniga dagar med halv storm ute, då hon bara fick gå i hagen och skrota.
Så kom då den ödesdigra onsdagen.
Bestämde att ta en skrittrunda med den nya ”repgrimme-hackamoret” jag av någon underlig anledning köpt på Taur. Det blev sura miner omedelbart. Hon som faktiskt ALDRIG är sur av sig!
Efter uppsittning ville hon inte gå från gården. Någonting i skogsbrynet var eventuellt farligt, blandat med öronen bakåt. Lättade lite med frambenen.
Bestämde då att skritta i den hårdknaggliga paddocken en stund innan vi red ut, för att hon skulle få vänja sig lite vid repnosgrimman, ifall det var den. (Men hon HAR ridits i vanlig repgrimma tidigare, utan problem!?)
Det går inte alls bra. Öronen bakåt, och svårstyrd och kan inte gå över kavalettibommar utan att slå i varenda en. Vi kämpar på en stund och jag tar väldigt mjukt i tyglarna som jag alltid gör annars med. Så jag tycker inte att trycket på nosen skulle vara så besvärande.
Men efter tio-femton minuters tragglande beslutar jag att nu får det räcka. Jag ska byta till tränset igen och rida ut. Jag gör halt för att sitta av.
Då reser hon sig! Först bara sådär en bit, men sedan tar hon ny sats och ställer sig spikrakt upp på två ben!
Då vet jag inte riktigt hur jag ska göra, så jag går ändå fram typ tre steg med henne efteråt och gör försiktigt halt igen, typ med rösten, så jag kan sitta av.
Så byter jag till tränset. Sitter upp och så ger vi oss iväg. Kommer till samma ställe som förut och hon börjar lätta igen.
Vet inte varför hon gör så här, men känner att hon kommer att resa sig igen om jag envisas, så jag hoppar av och leder henne raskt förbi vadetnuär. Hon tvekar lite, men följer sedan snällt med.
Vi går i fem – tio minuter innan jag sitter upp igen. Sedan rider vi typ tretti steg, och så far hon plötsligt iväg som i panik! Inte långt, bara några meter, men hon hinner med otroooligt många galoppsprång/tramp på de metrarna. Det smattrar i den hårda marken.
Detta är inte Colahästen. Hon är inte sådan. Hon har ont nånstans. Ländrygg eller höftled. De brallade rätt bra i hagen i stormen igår, kanske har hon sträckt till något igen? Men smärthugget i lördags då? Ny inflammation? Mer artros?? 😵😖😬😱😢
Jag vänder och vi skrittar tillbaka igen. Inget mer händer, och inte någon gång under sina utbrott har hon försökt få av mig eller trilskats vidare, utan lugnat sig direkt efter. Jag sitter av en bit innan stallplanen och allt känns skit.
Jag klär av henne och tar ut henne i paddocken med longerlina. Hon får skritta och trava typ två varv åt varje håll och det är motvilligt och stelt men det är ju också knaggligt och hårt…
Jag tar in henne i stallgången och tittar. Vill också trycka på hennes ryggrad/kors och höftben men då får hon naturligtvis en statisk STÖT av mina handskar och flyger iväg av det, så sedan kan jag inte fortsätta för hon tror att hon ska få en ny stöt! Jag är själv osäker…
Suck! Så nu har jag lyckats tidigarelägga hennes återbesök hos veterinären och vi ska dit den 23e. Sara kör oss.
Jag tänker INTE försöka rida fram till dess. Det får bli promenader.
Vi var ute och gick en dryg timma i förrgår och en timma idag och hon går villigt fram i skritten (utom när hon ser nåt ätbart…) och inget utbrott när hon går vid hand.
Filmade henne idag och hon ser visserligen lite moloken ut, men jag vet inte hur hon brukar se ut på promenader, för hon går ju efter mig. Varje gång vi stannade till var det i alla fall öronen fram.
Meet Sigh, the Librarian, Ozzy - the talking little furry creature that no-one understands, Dr Jeale, Mike - the very cool saxophone player, and of course Simoriah - the foxy lady. I'm sure you will have your moment of entertainment!
KLICKA HÄR FÖR ATT BESTÄLLA!
Synopsis: Sigh is out on one of his nightly walks. Mainly to get som fresh air but also to get some fresh thoughts into his head that would convince him he’s not going mad. Instead he’s ending up in some kind of hospital and then a foxy lady gets him out and gives him experiences he could never dream of. It turns out that the Internet could spread dangerous thoughts and together with some mad scientist’s idea of breeding, the consequences would be catastrophic. Sigh is the chosen one. He must find a way to stop it all. And on top of it all; he’s fallen in love…
