Idag hade vi en verkligt mysig promenad! Vi gick banvallen ner till där de där branta klipporna på var sida är. Där till höger är en rejäl kulle med skog på. Eller snarare ett skogbevuxet berg. Vi kollade om det gick att gå RUNT, men kom till ett väldigt sankt ställe, så där gick vi uppför istället. Hittade en gräsbevuxen gammal timmerväg också, som vi följde neråt skogen mot Ängavägen, men vände där. Jag får undersöka en annan dag ifall man kan komma över till Ängavägen den vägen. Vädret var härligt och jag tog förstås mängder med bilder och Cola var överlycklig för alla stopp, för där växte ju massor av gott gräs som hon kunde äta! 😊
Men matte, här kan man väl ändå inte gå!!Här och på de två kommande bilderna, kan man börja skymta banvallen igen.
När vi väl kom ner på banvallen igen, så sprang vi en bra bit. 😊
Idag blev det en bra dag, till skillnad ifrån dippen i förrgår. Förutom att hon var sur och pälssättnings-irriterad, så gick hon riktigt dåligt igen och ville ingenting. Så vi hankade oss fram i skritt runt Ivarssons bara och stora stenar fastnade i hovarna på henne och jag fick hoppa av. Eländes elände… 😪😳
Igår var det regnväder och vi hoppade över promenaden och jag var smått orolig över hur det skulle gå idag. Lika illa igen? Men oh nej! Mycket bättre med allting! 😊 Naturligtvis hade inget mirakel gjort henne helt symptomfri plötsligt, men som sagt mycket bättre och det får man väl vara nöjd med.
Vi skrittade banvallen bort, utan några större åthävor. I krysset fortsatte vi bort till Torvbacken i trav. Så red vi upp den lilla återvändsvägen till vänster – där vi alltså vände. Mellan Torvbacken och korsningen/Åsen blev det lite mera av sidvärtes uppmjukningsövningar och jag tyckte mig märka lite förväntan hos henne? Så vi gick upp i trav och jag gjorde en liten halvhalt och ”gav tillåtelse” och hon fattade självmant galopp! Precis som förr! 😊 Ville liksom testa detta, pröva om hon verkligen, verkligen ville, och inte bara gick med på det för att jag gav galoppfattning.
Vi galopperade inte så länge, kanske motsvarande ett par varv i paddocken ungefär. Sedan red vi genom risskogen hem och när vi passerade Ivarssons i riktning mot Fritzons, blev hon otålig igen och ville galoppera! Så det fick hon. Inte så lång bit nu heller, för hon tyckte det var säkrast att skritta där som det låg rundbalar nära vägkanten på bägge sidorna. Men sedan var hon ”på” hela resten av hemvägen och jag fick klargöra gång på gång att nu var det skritt som gällde.
Igår eftermiddag tog jag mig en rejäl tur i skogen själv – efter promenaden med Cola. Jag åkte till Fagered och ställde bilen och gick in en liten grusväg mot en sjö som heter Fiskelösen. Helt nya trakter för mig. Vägen gick i en slinga och var den mest perfekta ridväg man skulle kunna tänka sig och på mitten vek jag av in i skoger och ner mot sjön. Där var det väldigt oländigt att gå och dessutom brant, men det gick ju! Och själva skogen var rätt mäktig. Så jag låter väl alla fotona tala för sig själva.
Ett trevligt, men smått underligt och komiskt inslag i naturen av den här utställda bänken i mitten av ingenstans! Men vem vet, det ligger tre fyra hus några kilometer härifrån och de som bor där kanske har denna rundan som motionsspår och vill kunna vila halvvägs? 😊
Jag vaknade till knallblå himmel och strålande solsken och visserligen lite kallt, men jag kom ihåg det där med handskar idag. Igår var vi på promenad på andra sidan vägen (mot Tallvägen) så idag blir det ridtur igen. Vi kör på ett tag nu med varannandagsprincipen, tänker jag. Även om det naturligtvis kan bli lite ruckat emellanåt av ordentligt oväder eller diverse krämpor. ?? Hursomhelst så beger vi oss först till fots och hov uppför backen mot Fällesåsen innan jag sitter upp. Har planerat en längre tur idag och eftersom det är väldigt backigt på denna sidan om stallet, så blir det mycket av och på för mig. Det blir ju träning tillräckligt för Cola ändå utan att hon ska behöva släpa på mig med. Inte än på ett tag i alla fall. Och så får jag själv desto mer träning på köpet. Men de mindre backarna rider jag i nu.
Vi tar en kortare sträcka i galopp på grusvägen bort mot Århult till. Hon är ovillig i fattningen och har inget riktigt sug men galopperar snällt i alla fall när hon väl kommit igång. Försöker att inte tänka så mycket på det. När vi kommer till Århult ser hon kossorna borta i hagen vid grusvägen, men vi ska ju inte ditåt idag. Vi fortsätter förbi Sandklevs och hennes hästar. Vet inte om vi ridit där i år ens!!? Det är i alla fall minst ett halvår sedan så hon tycker det är lite spännande med hästarna. De kommer i full galopp i hagen och springer med längs insidan tråden och krumbuktar sig med bocksprång. 😁 Sedan kommer vi då ut på Sutarebovägen. Kalvarna går i hagen längst bort, så hon kan bara skymta dem lite innan det är dags för oss att svänga upp på den s.k. parallellvägen/backen. Jag skrittar henne hela vägen upp tills svängen där det blir lite brantare. Där sitter jag av. Sedan går vi upp och in i skogen en bit innan jag sitter upp igen. Därefter blir det skritt igen, ut på grusvägen och i nedförslut – eller svagt nedförslut – innan vi kommer ner till Örasjön och vägen upp till Fällesåsen igen. Ovanför backen erbjuder jag henne en kort bit i galopp på gräsvägen mot huset. Hon fattar galopp, men inget sug nu heller. Hmm..?
Jag sitter av inför den långa nedförsbacken på andra sidan och när jag sitter upp igen där nere känns hon mjuk och fin. Jag tänker att jag ska pröva en liten galopp här med. Fattningen går lätt och nu känns hon verkligen villig. Men redan efter två tre steg bryter vi av, för detta blev ju inte alls bra! Nu känns det som om hon haltar FRAM! Nickar med huvudet. Sten i skon efter helvetesgruset i backen, tänker jag, hoppar av och kollar. Men icke. Hmm?
Så jag vet inte. Antingen var det en högst tillfällig sten, som själv ramlade ut samtidigt som vi saktade av. Eller så fick hon en liten lätt vrickning i ”vristen” i skogen, som bara känns av när hon galopperar? Hon trampade nämligen rejält snett därinne en gång, i en mjuk håla. Jag kan gissa hur länge som helst.
När vi kommit tillbaks, tittar jag extra noga i alla fyra hovarna och klämmer och känner på kotor och karleder utan att se eller känna nåt avvikande. Så jag bestämmer mig för att släppa det tills i övermorgon, så får vi se hur det är då. För detta nya satt ju inte i bakdelen i varje fall och hon hade drivet och viljan nu!
Summan av det hela idag är ju att hon fått bra träning ändå, men tanke på hennes tillstånd, med nästan 2 1/2 timmas skritt och alla backar.
I går kväll fick Cola äntligen tillgång till sin nybäddade ligghall, som hon sneglat längtansfullt på några dagar, när vi passerat på väg ner i hagen. Det uppskattades MYCKET och när jag kom idag hade hon egentligen inga planer på att lämna den alls. Egentligen. 😁 Men okej då’rå.
Så vi tog en promenad innan hovis skulle komma. Vi hade jättegott om tid på oss och det blev en sån där alldeles extra jättemysig promenad som man kan ha ibland, där vi mest strosade omkring och bara njöt. Inga krav på energisk gång eller sidvärtes rörelser etc. Och matte tog mängder med kort och filmer, som vanligt. Eftersom en bild säger mer än tusen ord, så lägger jag väl upp alltihop här då! 🥰
Väl hemma igen, så hälsades det kärleksfullt på Hera och Roy som kommit upp från sommarbetet. 🥰
I dag var det ridtur igen och det gick jättebra idag också! 🥰 Vi red risskogen bort och banvallen hem och jag satt av när vi skulle upp för backarna i risskogen. Två galopper i dag med, som kändes runda och fina. Hon var dock lika tveksam och ”ovillig” i själva fattningarna, med öronen bakåt, som de senaste gångerna och jag fick försöka några gånger, men när det väl lyckades, så gick hon hur bra som helst. Det kanske trots allt ÄR så att hon känner nån sorts obehag i själva fattningen, som sen går över? Men det kan ju inte vara något oöverstigligt, för då skulle hon väl protesterat ännu mer. Och galopprörelser är bra för stela leder…
På ett ställe utmed banvallen är det ett ungt träd som antingen knäckts nära roten eller som vält och tagit med sig rotvältan. Det är såpass långt att det har tagit spjärn mot ett träd på andra sidan vägen och böjt sig. Där hänger det nu i en båge sedan en vecka och kan ramla ner i huvudet på nån vilken dag som helst! 😟😱 (Det är branta klippväggar på bägge sidor så träden växer på mycket högre nivå än vägen.) Det känns faktiskt riktigt, riktigt läskigt att rida under där! Jag har gjort det ett par gånger, men nu vågar jag inte utmana ödet längre. Det kan ju hänga kvar där i månader, eller det kan knäckas i morgon dag. Eller om det inte knäcks, så kan det kasa ner längs det andra trädets stam och så kan det släppa. Usch!!! Som sagt, numera undviker jag det. Jag sitter av strax innan och så går vi upp för det skogklädda berget (finns stig) och förbi på ovansidan och ner på vägen på andra sidan. Sedan sitter jag upp igen och fortsätter. Cola tycker det är mysigt för då får hon beta lite gräs uppe i skogen. 😁
Men jag hoppas att någon snart kan ta ner det! För det är faktiskt livsfarligt. Viktoria har fått reda på att det är kommunen som äger träden där och lovade försöka hitta nåt telefonnummer…
I går var det ridtur igen. Förutom det regnet som öste ner när vi gick uppför backen mot Fällesåsen, så var det riktigt behagligt väder. Lugnt och stilla och ca 15 grader. Perfekt ridväder. Men jag fick alltså börja det hela med att sätta mig i en dyngvåt sadel…
Förutom att hon fick ett oförklarligt utbrott där vägen delade sig efter sjön, så gick hon riktigt trevligt i alla gångarter! Man kunde knappt märka av nåt kortare steg någonstans, ens i början. ❤ Men där vägen delade sig, kunde hon absolut inte tänka sig att svänga höger! Hon skulle rakt fram. Hotade med att resa sig om jag envisades. Jag kan inte för mitt liv fatta vad det är frågan om? Det har hänt tre gånger nu, de senaste fem, sex veckorna. 😳🤔 Efter mycket om och men lyckades jag få henne att gå på tvären in på den vägen. Då ligger där en stege i vägkanten! Precis när hon fått gå fram och nosa på den, så hör vi att det kommer en bil (!?) uppifrån timmervägen, ner mot oss, och hon börjar backa rakt mot stegen… 🙈 Så vi rider bort därifrån och lämnar alltså denna väg. Låter bilen köra om och fortsätter rakt fram istället. Dit hon ville gå. Hm. Inte vad jag tänkt mig, men…
Vi vänder borta vid backen och galopperar tillbaka. Lite tvekan och öronen tillbaka i själva fattningen, men sedan går det jättebra. Precis som gången innan. 😊 Kan det vara jag som signalerar tvekan, trots allt? Att jag liksom tänker : ”ska det gå bra eller inte idag? Tänk om inte?”
Men som sagt, det gick jättebra. 🥰
Sedan gick jag bredvid igen, nedför hela Fällesåsebacken, på vägen tillbaka, och då fick hon tillfälle att äta lite gräs. Väl nere, satt jag upp igen och red sista biten hem till stallet. Då var det både regn och solsken samtidigt.
Idag har vi bara ägnat ca 20 minuter åt en kortkort promenad med skänkelvikning eller öppna, för hand. Detta även över en styck bom när vi kom hem. Sedan avslutade vi med mat och massageborste i stallgången, innan hon fick på sig regntäcke (?) och fick gå ut.
Idag var det ridtur igen. Vi red genom ris-skogen bort till vägen och sedan banvallen tillbaka och höll på rätt mycket med att ”gå på snedden” i olika varianter, så hon fick jobba med att röra bäckenet och hon blev mjukare och mjukare allteftersom. På vägen tillbaka gjorde vi det i trav med och sedan blev det galopp idag också! Två härliga sådana – en vänster och en höger. Samlade, mjuka och fina. Hon verkade först aningen ovillig i fattningen, trots att hon kändes väldigt pigg och mjuk, men eftersom det ändå blev så bra sedan, tror jag det berodde på att hon helt enkelt kände sig osäker. Dels på mig (om jag verkligen menade allvar, kanske kändes jag tveksam?) och dels osäker på ifall det verkligen skulle gå bra nu, med klumpen på ryggen också.
Jag börjar verkligen lära mig det där med att fånga dagen. Tror jag. I alla fall blir jag helt uppfylld av lycka de gånger som det går så här bra! ❤
Igår tillbringade vi 25 minuter i paddocken med diverse övningar i tömkörningsutrustning. Det gick jättebra. Dvs vi höll oss mestadels till sidvärtes rörelser, typ öppna och skänkelvikning på spåret. Varvat med att gå rakt fram emellanåt, samt gå över bommar. Men när vi försökte med att gå i skänkelvikning över bommarna, blev det lite kortslutning i hjärnkontoret för henne! 😀 Men då vet jag vad vi har att öva på till nästa gång. Kanske börja med en bom bara. Sedan två…
Sedan fick hon gå ut i hagen till Lillan igen. Jag var beredd med kameran, ifall det skulle bli ett likadant rejs som det var när jag skulle hämta henne, men det blev det naturligtvis inte. <3
Helgen har passerat i rasande fart och det är redan tisdag! Vi hade en fantastisk indiansommar hela helgen och mamma var också med. Andreas och Alicia hämtade upp henne på stationen i Falkenberg.
På lördagen var vi ute på en promenad och vi gick ända bort till Österbacken. Alicia studsade och sprang och blev inte det minsta trött. På Österbacken fick hon titta på hästarna och vi pratade med Petra en stund – som var ute i trädgården. Vi hittade också en massa svamp helt oplanerat (både kantareller och trattar) och vi använde mammas kapuschong som svampkorg! 😁
På söndagen var först jag och Alicia själva ute på promenad efter frukost och det var så mysigt! Hon är så go nu, 2 år och 7 månader, otroligt bestämd och gillar att styra och ställa (=bestämma) och favoritordet är nej. 🤣 Men en glad unge och väldigt duktig. Sedan åkte vi alla till Örnatorpet innan de skulle hem och Alicia hälsade på Cola och katterna och det var även två stycken som red i paddocken. När hon såg detta ville hon också ”sitta hästen”!
Och visst fick hon det! Först stillastående. Sedan ett par steg. Och några till. Men hon såg ut som hon väntade på att vi skulle sätta igång nån gång då! Så vi gav oss iväg neråt vägen och Andreas gick bredvid och höll en skyddande hand om Alicias ben. Hon var helt avslappnad och njöt av stundens allvar och ville absolut inte gå av hästen! ❤ Till slut var hon ju tvungen för de hade mammas tåg att passa, så Andreas lyfte av henne och vi sa ett hastigt hejdå för att inte dra ut på det, för det var inte populärt…
Igår var så Carola här och satte lite nålar i Cola igen. Hon sparkade bakut ett par gånger av nålen i korset, men lugnade sig snart och var så duktig så. Carola visade oss också lite sidvärtes övningar vi kan göra från marken i paddocken, där hon korsar bakbenen lite åt båda hållen.
Idag var Cola jätteglad och kom i full galopp emot mig och gnäggade välkomnande. Jag pekade bortåt och sa att hon skulle ta sig till den andra utgången. ”Okej då”, sa Cola, tog två extra varv i hagen i racerfart och kom i full kareta bort till utsläppet längst bort. 🤣🤣❤🥰 Jag tror även att det är dags för brunst igen.
Sedan gjorde vi de där övningarna idag igen, innan ridturen och även om jag tyckte det var rörigare att göra det själv än att titta på när Carola gjorde det, så hoppas jag ändå att det fyllde sin funktion. Efteråt red vi ut en timme (Ivarssonrundan). Hon gick visserligen kort med bakbenen första halvan, men jag lydde Carolas råd att försöka strunta i det så länge Cola är glad och går fram villigt. Så jag trallade på och manade på med skänklarna bak lite då och då, samt red väldigt många öppna och typ ”skänkelvikningar” varvat med rakställd och hon blev mjukare och mjukare. På banvallen hemåt gjorde vi även flera halter och igångsättningar i trav och ryggningar och sedan kände jag av hennes ”vibbar” att hon bara väntade på ett galopptecken från mig! Hade ju inte tänkt det idag, men på gräsvägen innan stallet fick det bli en liten. Och den var så ren och mjuk och fin och jag passade på att njuta till hundra procent. ❤
Jag tvingas verkligen lära mig mer och mer att ”fånga dagen”. Det är ingen idé att göra upp planer utan man får passa på att ta vara på nuet och idag var det underbart.
Meet Sigh, the Librarian, Ozzy - the talking little furry creature that no-one understands, Dr Jeale, Mike - the very cool saxophone player, and of course Simoriah - the foxy lady. I'm sure you will have your moment of entertainment!
KLICKA HÄR FÖR ATT BESTÄLLA!
Synopsis: Sigh is out on one of his nightly walks. Mainly to get som fresh air but also to get some fresh thoughts into his head that would convince him he’s not going mad. Instead he’s ending up in some kind of hospital and then a foxy lady gets him out and gives him experiences he could never dream of. It turns out that the Internet could spread dangerous thoughts and together with some mad scientist’s idea of breeding, the consequences would be catastrophic. Sigh is the chosen one. He must find a way to stop it all. And on top of it all; he’s fallen in love…
