Förra veckan, den 11e och 12e, var jag och hälsade på mamma. Vi hade tur med vädret och den ena dagen var vi och handlade på Backaplan och den andra dagen tog vi en promenad i skogen och runt mossevägen. Så klippte jag ner en enorm ros åt henne med. Den hade lagt sig ner över hela grusgången. Vi stoppade ner alla klippta taggrenar i sopsäckar av papp, till en gång när någon med plats kan frakta dem till tippen. Tre fulla säckar blev det!
Jag har inte ridit så mycket den senaste tiden, eftersom det där orena steget inte försvinner. Eller den spända vänstersidan. Och då är det inte roligt. Kan inte tänka mig att det gör nytta heller, att sitta på och skritta. För även om hon går bättre än före Carolas behandling, så är det inte riktigt bra. Och även om hon går bättre när hon fått upp ryggen och går i form, så är det ju som sagt inte helt bra. Och då sitter man där och undrar om man förvärrar vad det nu är ifall man rider? Har hon ont? Dessutom har det blåst halv storm några dagar med och då vill jag inte vistas bland träden…
Men vi har ändå ridit ett par, tre gånger. Och promenerat. Och häromdagen var vi i paddocken en kort stund, efter en kortkort uppmjukningspromenad. När vi går in i paddocken, är min tanke att hon ska skritta över lite kavalettibommar. Jag börjar dock med att filma lite, men det blir så meningslöst eftersom jag behöver ha min uppmärksamhet på henne och inte stirra i mobilen. Men jag hinner ändå märka att hon inte rör sig som hon ska med bakdelen i trav och galopp. 😥 Det är alltså så det ser ut. Har ju bara känt det uppifrån ryggen.
Så lägger jag upp fyra bommar i rad, upphöjda på en ”sockerbit” längs innersidan. Cola går lös och jag har pisken som pekpinne. När hon går i vänstervarvet, alltså när hon har bommarna på uppvägen, så går det jättebra. Hon skrittar lydigt och lyfter så fint på alla ben. Men sedan ska vi byta varv…
Först fintar hon mig genom att låtsas att hon är på väg mot bommarna, men viker plötsligt av åt sidan i galopp och stannar nere vid staketet. Jag hämtar henne igen och hon skrittar fint upp, men mitt på övre kortsidan far hon iväg igen, full fart och seglar över alla fyra bommarna i ett enda språng!! 🙈🙈 Hon touchar i den sista med hovarna men annars så… Men det var ju inte alls detta som var meningen. Eftersom hon inte kunde ta detta på allvar, så får jag koppla på grimskaftet och leda henne och då går det bra även åt det hållet – så då avslutar vi det hela. Kul ändå mitt i eländet att hon vill busa till det lite! Jag menar, hon gjorde det inte precis enklare för sig.
Igår tog vi en långpromenad på 1 timma och 40 minuter. Visserligen med ett antal gräspauser, men ändå. Passade på att gå i backar idag, när jag inte satt på och gick vägen upp till Fällesåsen och sedan backen ner och fortsatte längs med sjön och ända fram till en översvämmade stenbron. Där fick jag hejda henne, eftersom det kändes som om hon var på väg rakt över, i vattnet. Dels hade jag ingen lust att vada i vrist-högt vatten, och dels vill jag inte att hon ska gå där när det inte går att se var nånstans hålorna mellan stenblocken är!
Hon gick på raskt mellan alla gräspauserna i alla fall och stannade inte för att vila i nån backe, trots att jag var lyhörd för detta. Det är så svårt att förstå att jag kan känna att hon går orent även i skritt, när det ser så bra ut när man leder henne. Men det är klart, det är kanske de där extra 65 kilonas vikt på ryggen som ställer till det.
Idag var jag bara i stallet och gav henne mat, mockade hagen, fyllde vatten, ryktade lite, tvättade och salvade den lilla fläcken med mugg. Under min bilfärd i jobbet, så såg jag en hel älgfamilj, det får räcka.
