Ibland får jag för mig att ju mindre jag rider, desto fler kort tar jag!? Den senaste tidens olidliga hetta och överdrivna förekomst av blinningar har gjort att jag orkar helt enkelt inte! Rida.
Man kommer från jobbet, redan blöt och klibbig under kläderna av svett och orkar knappt tänka av värmepåverkan.
Så då tar jag kort istället. 😍
I onsdags red vi en sväng i alla fall. Även om hon sprang in bland träden och gömde sig när jag kom med grimman… 😂
Det blev en högst odramatisk liten tur i lugnt tempo och även om det som alltid var mysigt att vara ute med henne, så var det ändå ingen njutning. Om ni förstår vad jag menar? Det var mest klibbigt. Och så fort vi kom ut ur granskogen, var det fullt med otäcka blinningar. 😖
Annars har jag mest nöjt mig med att hälsa på i hagen, fylla på vatten i karet och ge henne mineraler, morot och lucern.
Idag utökade vi det hela något med att hon fick gå lös och beta på utsidan medan jag plockade/åt hallon, stora som vinbär. Först gick hon med mig längs vägen ett tag, men sedan vände hon tillbaks till gräsmattan. Ser ni henne? Där längst bort i bild? 😛
Sedan kom Marina och gjorde oss sällskap och förevigade oss. Jag passar då på att visa upp sommarens outfit: solklänning, svarta sockar och ridkängor.
Den sista bilden illustrerar på ett tydligt sätt hur ”trångt och knöligt det är vid platsen för insläppet i hagen! Tjocka tuvor och stora stenar precis innanför och ett par små buskiga träd precis utanför vid handtagen…
(Jag hade hellre haft öppningen nån annanstans, men jag ska inte vara besvärlig. Det blir nog ändå bara nån vecka här… 🤣 )
Igår hörde vi talas om regn som skulle besökt Varberg, men jag vet inte om det var sanning eller inte. Här kom inget i alla fall. 😩
I lördags kom i alla fall hovis och Colahästen fick manikyr och nya skor. 😊
Sedan gav vi oss iväg ut på en ridtur. Jag hade bara tänkt en liten stillsam runda där hon kunde få käka mycket gräs, så hon fick repgrimman på sig så hon skulle kunna proppa in extra mycket i munnen! 😆
Men hon tyckte absolut att skorna skulle springas in! Så det blev galopp i stort sett hela vägen utom där det gick utför och en liten sträcka där jag envisades med trav ”bara-för-att”.
I alla uppförsbackar gick hon loss så in i norden att lite, lite fortare, så hade hon lyft och förvandlats till jetplan! Och på något sätt så är bromssträckan något längre med repgrimma än med träns. Eller så är det bara att man upplever det så. 😀
På söndagen tog vi i alla fall den där lite lugnare turen. Vi var väl ute i två timmar, men aktiv ridning vad det nog bara i en timme. 🙂 Vi myste, hon åt gräs och jag filmade.
Sedan stannade vi kvar uppe på gården och alla hästar mellanlandade i stora hagen där ett par dagar, innan det stängslades uppe på Fällesåsen. Så imorse blev det dags att migrera dit. Jag hade ju tänkt att kombinera flytten med en ridtur, men jag orkade inte. Vi tog en promenad istället – den tog väl en dryg halvtimme dit och sedan lika lång tid tillbaks, så jag kom till min bil igen.
Hemma igen, så blir jag hälsad och välkomnad av min lille pälskling Matisse. Sådant värmer alltid hjärtat. 🙂
Tåkappan på ena framskon har gått av och det är på den där trasiga hoven där hon tappade skon förra gången. Jag vågar inte riskera något, så jag avstår ridning nu några dagar tills hovslagaren kommer på lördag. Det är ändå typ 28 grader varmt varenda dag och inte riktigt någon njutning.
Eftersom det inte finns nåt riktigt gräs kvar i hagarna, så får hon gå utanför och äta nån timme varje dag istället.
Idag hittar jag en nedgång ner till ån som jag aldrig känt till på de 29 år jag bott här! 😆
Fast jag har liksom aldrig haft här att göra, det är ju inte så att man kommer till nån ridväg härborta…
Jag tänkte först att vi skulle ta oss över den gamla träbron, men Cola är skeptisk. Hon följer i alla fall tveksamt med några steg, men när jag sedan ser dåliga brädor och hål, så ångrar jag mig och vi vänder.
Sedan hittar jag alltså denna fantastiska nedgång till något som brukar vara mycket MER vatten, men ändå med platta ”stränder” där man skulle kunna gå i och bada benen. Om man ville. 😄
Jag tycker alltså att här är väldigt vackert, så efter nån timmas gräsätning ”off pasture” tar jag med Cola nerför den lilla stigen. Har tyvärr inte mobilen med då men plaskar i vattnet med fingrarna och säger: ”titta så skojigt!”
Cola tyckte inte alls att det är skojigt. Det är ÄCKLIGT! Bäckar, åar, sjöar, vattenslangar, you name it – det är VIDRIGT med vatten!!
Jag suckar och säger att hon är barnslig. Så vi går därifrån och hon får gå tillbaks in i hagen igen.
Jag hämtar mobilen och går ner till den blottade flodbanken igen, medan Cola står på andra sidan tråden och tittar på. I tryggt förvar.
Hemma såsar katterna omkring i värmen och verkar inte riktigt veta vad de vill göra egentligen. 😊
Hade det inte varit för torkan och den stora oron för foder till hästarna (nu – och sedan hela vintern!) så hade det varit fantastiskt alltihop och om 1 1/2 vecka börjar semestern.
Igår låg jag i princip hela dagen. Jag hade så ont i halsen när jag vaknade att jag knappt kunde svälja min egen saliv och ont i huvudet och illamående av värmen och samtidigt frusen och jag vet inte allt. Blääää. Försökte spela wordfeud med mamma men jag bara somnade hela tiden.
Idag är det nååågot lite bättre. Snuva och täppt näsa har tillkommit. Samt hosta. Och heshet. Men halsen är inte lika svullen utan bara allmänt ond. Men klockan tolv börjar jag känna mig rastlös och jag testar lite försiktigt med att gå ut och plocka vinbär.
Inget ansträngande och inga mängder, bara ca 3 liter blandade svarta och röda. Det får bli saft. Sylt har jag massor redan!
När de är rensade och kokade tills de ”avgivit sin saft”, så silar jag ifrån bären och så får det stå medan jag åker till Cola.
När jag kommer till hagen börjar jag med att fylla på 80 liter vatten i deras kar och sedan hämtar jag Cola. Jag ställer henne i allt det långa och gröna på utsidan av hagen, medan jag springer fram och tillbaka med flugtäcke, sadel och träns. Ingen större risk att hon flyttar sig många centimeter där! 😆
De andra kommer på stört när de hör något, vad? De ställer sig på rad och bara stormglor på henne! Det är tydligt att de undrar om hon verkligen FÅR stå där och äta!!? Det är ju inte det minsta rättvist!
Sedan rider vi banvallen bort i sakta mak. Jag är inte riktigt i form att jobba hårt, känner jag. Vi går upp ännu en av sidospåren åt vänster från banvallen. I början verkar det bra, det går uppför hela tiden men är rätt tydliga spår efter det som tidigare varit traktorspår. Men sedan blir det stopp.
Vi tar oss ner på banvallen igen och rider runt på ”risvägen” tillbaka. Precis när vi ska till att fatta galopp när den lilla fina grässträckan börjar, så brakar det till i skogen precis till vänster om oss! Det var inget rådjur. 😱
Cola blir lite skärrad och vi kommer av oss, men efter lite trav så tar vi ändå den där galoppen sen. 😍
Jag hostar och Cola hostar. Cola får ju lite hosta ibland, men inte på långa vägar varje gång och det brukar räcka med en ordentlig hostattack. Men idag får hon flera återkommande. Först tror jag det är vägdammet, men sedan börjar jag tro att hon fått in nåt långt grässtrå som kommit fel och sitter halvvägs i luftstrupen eller nåt.
När vi passerat Ivarssons, vill hon gärna springa. (Dvs vi brukar det, men hon är extra otålig idag. 😊) fast så fort vi börjat trava några steg så får hon en hostattack igen och vi bryter av.
När det verkar som att hon är klar, så frågar jag om hon vill springa? För annars kan vi skritta…
Hon vill absolut springa!! Och jag blir lite överrumplad av farten hon kastar sig ut i med en gång! Dessutom lägger hon öronen lite bakåt, höjer upp nacken och blir stark och smäller av några ordentliga bakutsprång!
Hon får springa lite till men vid Fritzons bryter jag av och försöker sedan med en ny fattning: nya bakutsparkar och racerfart!
Väl ute på banvallen igen möter vi en husse med hund och vi bryter av tills vi passerat och så galopperar vi igen. Nu kan jag lättare hålla igen farten till ”enbart frisk” och inga mer bakutsprång.
Jag vet inte vad detta berodde på, för det var inga små bocksprång av glädje… Hon har inte sparkat bakut sedan oktober -16. Det var då hon fick sin ländkota manipulerad första gången.
(Jag HOPPAS att det kanske var nån broms eller nåt som bet henne denna gången.)
Igår kväll var ännu en sån där ljuvlig en – dessutom med lite fläktande vind som gjorde värmen uthärdlig. 😍
Men nån mer selfie ville mitt hjärta inte vara med på, hon tycker det räcker nu. 😄
Efter en lång sträcka kantad med alldeles nödvändiga gräsätarpauser, tar vi vägen upp mot Tranabovägen. Här som var så fint innan, nu är det risigt värre. Åtminstone i början och slutet av sträckan.
Här nedan är samma vy innan de högg ner. Visserligen efter en extremt blöt vår 😛 men normalt sett syns stenblocken!
Lite senare gör vi en liten avstickare från Tranabovägen in till den här gamla vändplatsen för timmerbilar, för att kolla underlaget. Jippee, detta blir helt perfekt om man vill jobba lite på voltspår när mjuka paddockar är ett no-no. Vi testade några varv i skritt och trav och bortsett från dagens blinningar, så blev det MER än godkänt, som ”ute-i-bushen-träningsplats! 😍
Därefter passar vi på att rida över till Gläsbacka härifrån nu när det är så torrt. Här har de ju också gjort hygge och risat stigen upp. Men när det är blött ute, så är det VÄLDIGT blött och geggigt just här, och då har jag en känsla av att det blir ännu svårare att ta sig fram utan att snava över eller fastna i grenklykor och sånt, när det ligger dolt i geggan.
Längs banvallen jobbar vi lite i trav och galopp igen – dvs försöker samla ihop bakdelen lite. Cola börjar acceptera det nu, att det inte bara är full fräs framåt här längre, utan lite jobb också. Full fräs kan det ju bli i backar och på skogsvägar annanstans än här. 😍
Men just precis här, springs det väl mest i största allmänhet, eftersom jag blir lite okoncentrerad med tyglarna i ena handen och mobilen i den andra. 😄
Kvällsfriden sänker sig i hagen och jag kör hemåt, mycket nöjd med denna dag. ❤❤
Man blir lätt lite tramsig – både av att det bara fortsätter att vara ca 30 grader varmt hela tiden och av att försöka göra i ordning ett stycke okoncentrerad häst inför ridturen, ståendes på grönt gräs och hålla sig kvar i någorlunda närhet av den öppna baklucka på bilen där sadel och sånt ligger.
Jag orkar inte med någon större temporidning i hettan, utan det blir till att kolla in ett antal ”blindgångare”, dvs vägar som inte har lett nånstans. Vem vet, rätt som det är kanske allt har ändrats?
På vägen hem sedan, så tränar vi lite på det där med att samla galoppen igen. Många kortare intervaller, som var och en börjar stort, i en flygande fläng, där jag sedan får ägna mig åt att samla in, samla in, sitt ner, samla in, ner med sätet, bak med den drivande skänkeln, samla in…
Det är jobbigt. Men kul.
Precis när vi brutit av från sista galoppen, så får jag ett mess på mobilen.
Jag har lagt in ”gnäggning” som meddelandeljud. Det kanske inte var så genomtänkt. 😝😆😂😂
Jag har sällan skådat så förvånad och förvirrad häst! Hon snor runt, stirrar, och sedan går huvudet till höger, vänster, höger… ”Var? Var? Var?”
Jag har bytt till en mera menlös variant nu. 😊
I sadelkammaren är så alldeles lagom svalt och skönt. Jag tror minsann jag aldrig kommer därifrån. Och här finns ju både kaffe och toalett så…
Idag blir det vilodag hela för hela slanten. Alldeles för varmt och ”insektigt” att rida. 😝
Jag åker ner med vattendunkar till hästarna för att fylla på, samt mineraler o morot till Cola, innan det är dags för mig att åka till jobbet kl 16.
Mat till Cola går ju snabbt – när hon väl fattat att det är jag som står där trots KLÄNNING! 😆 Men med vattnet tar det längre tid än jag tänkt mig, för det ligger en drunknad skata i badkaret… 😖😵
Jag får tömma ut det vattnet och skrubba ur karet med nytt vatten och hälla ut och när sedan fyra törstiga hästar kommit och druckit, är det inte så mycket vatten kvar. Textar till de andra att någon får köra ner med mer vatten ikväll för jag hinner inte för jobbet.
Sedan öppnar jag upp till den angränsande hagen också. Det tar lite tid innan de små hästhjärnorna kopplar, men jag vill ju se glädjen innan jag går, så jag väntar och ropar och väntar… Har dock klippt bort en del väntande. 😂😂😂
I förrgår, den 24 juni, fyllde Colahästens tio år! Hon fick ett nytt pannband med äkta safirer (jodå, hihi… 😜) och flätor i manen. ❤
Först lite nostalgibilder från 2008. 😍💋💕❤
Sedan hade vi kalas i paddocken. Det var ballonger, en hink med en massa godsaker i, glass (till oss människor), samt fotografering. Viktoria fotade och det blev så många fina bilder att det var stört omöjligt att välja. 😍😄
För övrigt så har sol och värme kommit tillbaka efter nån vecka (?) med lite svalare väder och inte var det många mm regn som föll inte!! 😵 Jag har bara klippt gräsmattan tre gånger i år och då började jag ändå rekordtidigt.
I Apelhagen lyser det gulvitt. Dvs det blev övervuxet där, eftersom hästarna ju inte kunde gå överallt samtidigt från början. Nu ligger det långa vissna gräset ner och hästarna går och pillar för att komma åt det korta, nya gräset underst. Än så länge är det ingen fara alls med hullet på dem – men det är ju bara midsommartider ännu!! 😱
Hemma är vinbären redan mogna och hortensian trivs i halvskuggan.
Igår väntade jag till halv åtta på kvällen med att rida.
Det var ändå varmt, men det värsta var nog knotten och blinningarna. Det var ju värst inne i skogen och inte sååå farligt på banvallen – eller också berodde det på att vi travade och galopperade hela vägen där.
Jag övar nu på att få till nån form av samlad galopp…
Hittills har jag ju bara varit överlycklig över att hon rör sig bra igen, rakt fram i alla tempon och att hon även funkar upp och ned för backar nu. 😍 På volter i trav/galopp är det en katastrof, men hon ska ju hållas borta från paddocken och mest ägna sig åt att gå rakt fram. Någon enstaka gång har jag dock tagit två varv i paddocken med henne, bara för att känna. Det har jag gjort när vi är tillbaks efter en ridtur och hon är uppvärmd och mjuk. Men som sagt: i galoppen på stora mittvolten var hon som en lagårdsdörr! 🙈
Men nu känner jag att det är dags att få lite styrka i bakpartiet igen. Detta tycker Cola är väldigt jobbigt och hemskt onödigt och jag får jobba på rätt duktigt också…
Jag låter henne inte galoppera så långa sträckor varje gång, utan det blir många avbrott med trav emellan, eller varför inte halt. Hon har ju inga som helst svårigheter att fatta galopp från halt. Och så kör vi varannan gång vänstergalopp och varannan höger.
Hon far ju fram med jättesteg från start, så sedan är det upp till mig att försöka samla upp detta och minska tempot något och få in baken under henne. Svettigt värre. Men mycket beröm. ❤💕
Idag blir det lite mer miljöträning. 😄 Redan från start får hon för sig att träbron är suspekt och jag får verkligen övertyga henne om att hon faktiskt gått över där många gånger.
(Men kanske inte när hon är som mest brunstig?? 😝)
Efter bron står en flakbil och föraren håller på att lasta ur grejor. Lite suspekt det med, men ändå helt okej.
På andra sidan landsvägen, på villagatorna, håller en stor lastbil med pressenning på att backa runt hörnet från Enevägen för att vända och vi får vänta där och bromsarna pyser och dessutom ligger en hög med tegel på andra sidan, som ABSOLUT inte legat där förut! Men Colahästen är ju en modig häst. 😉
När vi är på gångvägen parallellt med landsvägen (med mycket trafik idag) så upptäcker hennes knivskarpa blick att det går brokiga kalvar i en hage på andra sidan landsvägen!!! VE OCH FASA! Hela tre stycken! 😂
Detta tycker matte däremot är bra träning, för det är ju lite lagom avstånd. Cola intar position: spänd kropp, ökad mankhöjd med 3 cm, hopkrullad hals och en hyfsat fin (?) piaff tills vi är förbi… husvagnar, bussar och bilar skymmer stundtals sikten över vägen. 😛
Planen idag var att rida en för Cola ”ny” väg. Ända bort till Torvhult. Jag har nämligen fått höra att de i Ammås inte längre har några kor (- man måste passera mellan kohagarna på ett ställe) – och då får man passa på.
Det är möjligt att de i Ammås inte har några kor längre, men i så fall upplåter de sin betesmark till någon annans kor!
För när vi kommer ner den långa backen från skogen, så ser vi en hel FLOCK med livsfarliga brokiga kor och ett gäng små nyfikna kalvar i hagen till höger! 😱 Attans också!
Jag försöker en stund med att få den lilla hästen att gå framåt, men hon ser ju lika bra som jag att längre fram går byvägen alldeles tätt intill den stooora hagen och där flockas redan de nyfikna små monsterkalvarna.
Cola tillbringar mer och mer tid på bakbenen, dansandes runt och baklänges när jag vill att hon ska gå och jag vet att i det här läget kommer hon bara att bli mer och mer stressad ju längre jag håller på.
Eftersom det tar emot att så uppenbart ge efter för hennes rädsla, så låtsas jag att vi bara kommit dit för att pausa lite. 😇 Och jag får henne att stå och äta lite gräs en stund vid vägkanten, med utsikt över kohagen. 😆😆
Sedan vänder vi. Den jääättelånga nedförsbacken i skogen har nu förvandlats till uppförsbacke, och eftersom vi INTE flyr från något, envisas jag med att skritta första biten. Men sedan får hon. Galoppera. Jäklar vad det går undan! 😀😄 Men backen är brant och lång och hon har inte riktigt kondis för det än, så efter drygt halva måste hon hämta andan och flåsa lite.
Men det blir många fler galoppbackar innan vi är hemma och hon satsar järnet upp för allihop. Yehaaaw! 😍💕
Flakbilen står kvar borta vid landsvägen, innan träbron. På flaket står en åkgräsklippare och stirrar lömskt och på andra sidan kör killen från bilen röjsåg så det dånar. Två meter bakom oss är landsvägen och trafiken. Vi måste runda flaket tätt intill och gå förbi röjsågen för att komma till träbron igen.
Men detta är så mycket på en gång att det bara rycker lite förvirrat i kroppen på Colahästen medan vi tar oss förbi utan problem. 😍
Hellooo…!? I am the Baroness of Fly Combat, control unit no 7
Så har jag ridit min brunstiga häst igen. Hon var mycket besviken över att Crut inte orkade komma springandes i förrgår när vi passerade hagen.
Hon tittade väääldigt långt efter honom och ville helst stanna kvar där.
Vi tog en mindre runda, förbi Fällesåsen, upp mot Platån och igenom skogen ner till Århult. Där passerade vi tätt intill en in-nätad studsmatta. Cola gjorde stora ögon när de studsande sakerna där innanför nätet ropade ”hej”! 😄 Men sedan kom tjejerna ut därifrån och ville klappa, så det var ju bra.
Några meter senare var det plötsligt tjurar och kor överallt, i hagarna på bägge sidor om oss! Som tur var, så var de av rasen Highland Cattle och de är som bekant (?) inte alls lika ”farliga” som de vanliga brokiga korthåriga sakerna. 😂 Åtminstone i Colahästens värld. De kräver bara en viss uppmärksamhet och beredskap. 😍
Igår regnade det och det var ju både ovanligt och skönt. Jag bestämde att vi skulle promenera ett par kilometer och så skulle hon få bli lite ompysslad uppe i stallet – få mat och torka upp lite och sedan få på sig ett regntäcke.
Jag smorde framkotan med liniment (den är bara pyttesvullen numera), smorde in juverregionen med Helosan (om det inte håller bit-djuren helt borta, så lindras i alla fall den sårskorpiga huden) och sedan smorde jag in alla hemska svullnader hon har efter diverse bett/stick, med Aloevera gel. Tänker att det lindrar lite, om det kliar eller svider.
Sedan var det tänkt att hon skulle få lite massage.
Men Mattias höll på att bygga nåt (eller göra åverkan på nåt?) 😂 inne i den öppna delen av stallbyggnaden där bl a släpen står. Och detta kunde ju inte Cola SE inifrån stallgången! 😝😆 Bara HÖRA!
Så det var stört omöjligt för henne att stå still eller slappna av.
Efter tio minuters försök la jag ner det projektet. Hon fick sin mat och sitt regntäcke och så gick vi tillbaks till hagen.
Meet Sigh, the Librarian, Ozzy - the talking little furry creature that no-one understands, Dr Jeale, Mike - the very cool saxophone player, and of course Simoriah - the foxy lady. I'm sure you will have your moment of entertainment!
KLICKA HÄR FÖR ATT BESTÄLLA!
Synopsis: Sigh is out on one of his nightly walks. Mainly to get som fresh air but also to get some fresh thoughts into his head that would convince him he’s not going mad. Instead he’s ending up in some kind of hospital and then a foxy lady gets him out and gives him experiences he could never dream of. It turns out that the Internet could spread dangerous thoughts and together with some mad scientist’s idea of breeding, the consequences would be catastrophic. Sigh is the chosen one. He must find a way to stop it all. And on top of it all; he’s fallen in love…
