Det blåste som fasen idag, men Cola stod ju innanför grinden och gnäggade när jag kom, så jag tänkte att hon kan ju få springa av sig lite i paddocken idag. Så slipper jag oroa mig för att få träd i skallen när vi är ute. Lite blött och klafsigt bitvis, men i det stora hela helt okej, även om det naturligtvis är mycket tyngre än att springa på banvallen.
Först måste ju paddocken luktas av noggrant, för att fastställa vilka individer som nyss varit här. (Roy sprang runt här för en halvtimme sedan.)
Efter godkännande av paddocken kunde racet börja. Eftersom det av nån anledning är stört omöjligt att galoppera lugnt och sansat, så måste det tvärnitas på kortsidorna, för att inte välta. 🙈 Men hon hade ju kul i alla fall och hon fick bort lite spring i benen. 😍
Det blev också ett test för funktionaliteten hos barfotadojorna hon har… Här går alltså gränsen för vad de klarar! Bra att veta. 😆
Idag var det svårt att få skärpa i korten! 🤣 Det började med att matte plötsligt ropade med hög röst för att försöka få kontakt med en karl med motorsåg, alldeles vid vägen. Naturligtvis varken hörde eller såg han någonting annat än sågen och trädet. Själva motorsågen var Cola inte särskilt rädd för – bara lite lite skeptisk – men när matte vrålade HALLÅÅÅ allt hon orkade, DÅ blev det läskigt!! Cola halvstegrade, hoppade runt på stället och ville fly tillbaks. Så jag hoppade av och ledde förbi henne. Inga problem. När jag sedan suttit upp igen, (vi var på väg till vänster in i skogen en bit efter Torvbacken) passerade vi strax ett gäng BRUNA ormbunkar (som bekant är väldigt farliga) och därefter en hög med BRUNA löv. Brrrr!!!
Jag kan undra exakt vad det är med färgen brunt i dessa sammanhang, som är så läskigt??
Men sedan blev det en pigg galopp innan vi svängde vänster och så småningom kom ut på en mindre bilväg. Där var det dags att hoppa av igen, för att plocka bort en sten som gjorde ont i foten på henne. Hon hade fortfarande puls efter senaste galoppen, som var jätteskojig. Vi tog en liten, liten sväng in i skogen för att jag skulle kunna sitta upp där, från nån sten. Men där inne började hon hyperventilera och dansa i sidled (???) så inte blev det nån uppsittning där inte. Ut på vägen igen. Nu taktade hon så där tjusigt, (lite hetsigt tempo kan jag tycka) med höga benlyft, hög böjd nacke och ljudligt blåsande/fnorkande. Så kom det en bil. Eftersom hon inte kunde sköta sig, så fick bilen vänta tills vi kunde gå in på en mötesplats längre fram. 😝 Sedan kom vi till hagen med shettisarna. Dem har hon sett förr. Men nu var hon så uppe i varv att när de kom bockandes och galopperandes, höll hon helt på att gå upp i limningen och hoppade runt och trumpetade och hade sig. Vid det här laget var vi genomsvettiga, både hon och jag. Jag muttrade högt att om det inte hade varit så jobbigt att leda henne, så hade jag bättre kunnat se det komiska i hennes uppträdande. För hon såg faktiskt rätt kul ut… 😜
Väl tillbaks på banvallen kunde jag sitta upp igen. En vansinnigt stressad skritt gjorde klart för mig att hon behövde galoppera mer. Det blev två friska galopper till och efter den sista fungerade inte bromsen förrän efter en lååång stund! Där satt jag och sa ”woooow” och gjorde förhållning. Inte fan hände där nånting inte! Mjuk och fin både i mun och nacke. Det var som att dra i ett gummiband – det bara gav efter. Men sedan var hon nöjd! 👍😆🥰
Det är sagt att regnet ska komma i morgon och med det rejält mildare väder igen, så vi passade på att njuta av allt det vackra idag. En liten bit trav på banvallen kunde vi ta, men annars var det allt skritt som gällde.
När jag kom hem igen, så ”överfölls” jag som vanligt av välkomstkommittén Matisse. ❤
Idag hade det definitivt blivit hårdare i marken och där det var mossa/gräs eller f.d. våt jord, var det rejält halkigt med järnskor! För att inte tala om hårdplastdojor där bak! Men på banvallen var det inga problem att skritta. Vi tog oss upp till krysset och tillbaka igen och hade en riktigt trevlig stund tillsammans. Hon kom upp med ryggen och gick på bra och kändes fin, så det fick vara bra med det. ❣
Efter ridturen fick hon broddarna på sig, för det är lite halt i backen i hagen. Men det ska tydligen bli regn och milt igen om ett par dagar, så får de väl av igen… Sedan gick jag för att fota lite i hagen. Alltid lika nytt och fascinerande med snön varje vinter. Konstigt. 😁
Cola var övertygad om att Lillan glömt några strån kvar efter lunchen!
En liten stund hann vi stå här borta i hagen, innan Lillan fick syn på oss. Då var det slut på friden, för inte kan det gå an att Cola står och myser med sin människa heller!
Lillan kom med bestämda steg och skilde oss åt. Cola ”flydde” några meter direkt och jag hann se en massa hovar i luften bakom min rygg, både framhovar och bakhovar, medan jag duckade och försökte ryta åt henne med mydig röst. Ha ha, precis som om hon brydde sig… 😆 Men hon lugnade ju sig snabbt när hon hajade att målet var uppfyllt: Cola var ordentligt skild från människan!
Ja det gör tiden, alltså! Häromdagen sprangs det minsann inte. Nej då gick vi ut i skogen och STOD en stund! 🤣🤣
Fast jodå, efter att meditationsstunden var över för Cola, så blev det faktiskt ridtur ändå. Men sedan dess har det faktiskt blivit vinter!! Den kom igår.
Numera står vi här och spolar av fötterna varje dag före behandlingen av bakhovarna. 😊
Eftersom vi dessutom förärats SOLSKEN, så kantas nu de välkända ridvägarna dessutom av mörka fläckar i det ljusa, ljusa fläckar i det mörka och en skugga som rör sig!! Vet inte riktigt vilket som är mest suspekt. 🤣 Men marken var inte riktigt frusen idag så vi vågade oss på en liten galopp sista biten på banvallen där solen legat på hela tiden, så det inte fanns någon snö alls. (Inga broddar).
Idag var en sån där härlig dag! Cola kommer gåendes nerifrån hagen upp till grinden så fort hon får se mig anlända till stallet. Bootsen gick lätt att få på igen av nån underlig anledning. (Jag har pillat o försökt förstå mig på inställningar och vajrar… Det har INTE att göra med att hovis var här igår.) Det regnade inte heller. Sedan var Colahästen pigg och glad och hade inga problem alls med steget. ❣❤
Vi red ”risskogen” bort och banvallen hem, där vi tog vi ett par tre rejäla galopper. Hon bjöd fint framåt och kändes jämn och fin och bra på alla vis. Idag är jag lycklig. 😊🐎
Idag gick vi ner till de där presennings-tälten i skogen, för att kolla lite närmare på dem. För det första så blåste det ju ingenting idag, så de var inte alls lika läskiga. Dvs det hade ju inte gjort nåt om det viftat litegrann i dem åtminstone. För det andra så hade det ena tältet blåst sönder. Men nu har hon i alla fall fått undersöka dem på nära håll. 😆
Hon blev dock distraherad av att Viktoria kom promenerandes med Hera och barnvagn nere på banvallen så vi lämnade snart tälten och skogen. Vi blev så småningom tvungna att vänta in dem längs vägen eftersom Cola knappt kunde gå, då skulle vända sig om och titta hela tiden.
När de hunnit ifatt så pratade jag och Viktoria en stund och Cola ägnade sig istället åt gräsätning. De andra gick vidare och jag blev faktiskt förvånad över att Cola lugnt ville stå kvar och äta när de andra gick. Det visade sig snart att hon räknat ut att så fort de försvann utom synhåll bakom kurvan – då skulle hon springa ikapp! 🤣 Det blev pulsökande powerwalk ett bra tag för min del, hållandes en taktande/småtravande häst med högrest huvud, som hela tiden sneglade på mig och undrade när jag skulle fatta att vi skulle springa. Men till slut kom vi ifatt i alla fall. 😊
Idag har hovis varit här och nu har Cola vinterskor på sig. Hon har även öppnat rejält kring hålväggarna på bakhoven, för att det ska bli lättare att hålla rent. Det ser ganska förskräckligt ut, ungefär som om hon har klövar på den foten, men vi får hoppas att det ska läka ut nu snart. Eller snart o snart, det tar ju skitlång tid innan hoven hinner växa ut, men jag menar att jag hoppas att själva hålen/infektionen ska ge sig så man kan börja se att det börjar växa till sig frisk hov inifrån.
I går red jag igen. När vi promenerat vägen ner till den där stenen nära banvallen där jag sitter upp ibland, så gjorde vinden att presenningarna som dagisbarnen byggt tält av fladdrade, där inne bland träden. Det såg naturligtvis väääldigt suspekt ut och jag ville filma när hon stod staty med högrest huvud, fasa i blicken och trumpetade högljutt. Men innan jag fått fram mobilen hade ju den värsta fasan lagt sig och hon var bara allmänt misstänksam, så det blev ett par kort istället. 🥰
Men jag valde ändå att sitta upp ute på banvallen istället för där inne bland träden. Sedan red vi risskogen bort och banvallen hem. I skogen och på de sträckor där marken var jämn och sviktande tog hon ut stegen ordentligt och gick bra, men så fort det blev hårt och risk för sten så var det ett väldigt trippande med bakfötterna.
Så vi ägnade oss åt skrittarbete: skänkelvikning, öppna, sluta, serpentiner, halter och ryggningar. Och hon var väldigt följsam och mjuk. Den sista biten på skogsvägen hem tog vi en trav och där hade hon också bra flyt och bra steglängd. Så jag drar slutsatsen att allt beror på underlaget = ömfotad. Men totalt sett hade vi ändå en härlig tur ihop, på 1 1/2 timma.
Jag tänkte att efter att hovis har varit här på tisdag, så ska jag mäta hovarna igen och eventuellt (?) köpa ett par nya boots i ett nummer större.
Sista dagarna som jag red i förra veckan, så hade ju min lilla Colahäst svårare och svårare med att fatta galopp igen, så det kändes inte så kul. I söndags tog vi bara en liten skrittur. Jag vet ju inte riktigt ifall hennes hålvägg på vänster bakhov skulle vara inblandad i problemen på något sätt (ömhet???) men jag tycker inte det känns rimligt. Hursomhelst, så har vi bara varit ute och gått lite nu måndag, tisdag och onsdag.
Tycker dessutom att hon känts lite grinig den sista tiden med. Plus fortfarande öm i pälsen.Det enda hon vill är att äta.
Jag misstänker att enda anledningen att hon så villigt kommit till mig varje dag när jag står med grimman vid grinden, är att hon vet att hon får mat… Jag hittade en fet fästing på henne i förrgår med! 😣 Ska man verkligen behöva leta efter såna i november? Tydligen… Det är väl de söta rådjuren som kommer med dem antar jag.
Den nye hingsten på gården, Musse, hummar förhoppningsfullt varje gång vi passerar, men jag tror han börjar tappa hoppet nu för det avtar mer och mer.
Men idag tog vi ändå en liten ridtur. Ivarssons bara. Jag hade tänkt att vi bara skulle trava lite när vi kom ut på banvallen men efter en liten stunds uppmjukningsövningar, så kände jag att hon ville faktiskt galoppera. Så det fick hon. Och hon fattade lätt galopp idag. 🥰(Lättast vänster, men det behöver inte betyda nåt.) Galoppen kändes helt okej men hon bröt av väldigt lätt om man så mycket som nuddade mungiporna med bettet. Men det kändes ju bra som helhet i alla fall. ❤
Dagarna har rullat på och galopperna har funkat fint och Colahästen har känts pigg och glad. Musse, den nye svarte hingsten, har flyttat från hagen vid banvallen upp till stallet nu, tillsammans med Roy och honom är det väldigt spännande att passera två gånger varje dag, tycker Cola. Han verkar tycka detsamma och följer oss grymtande och hummande så långt det går. Får väl ta nåt foto av honom snart också. Snygg är han i alla fall.
Den nye quartern, Lilleman, håller sig till Soni i stora lösdriften och det brukar gå bra. Tog lite kort idag när de stod och såg söta ut tillsammans. Kom på att jag nog skulle filma istället, men se då var det slut på gullandet! 🤣
Idag red vi aningen längre, jag och Cola. Det var meningen att det skulle bli ännu längre, men hon hade stora problem med galoppfattningarna idag av nån anledning. 🤔🙁 Hon kändes dock som vanligt för övrigt och vi fick ju till ett par tre galopper ändå så småningom, både vänster och höger, och de kändes helt normala – men som sagt, de satt långt inne. Men på grund av detta så kändes det inte lika roligt eftersom grubbleriet satte igång.
Men vi red i alla fall längs banvallen en bit efter Torvbacken och passerade vägen till vänster där vi brukar ta upp annars.
Så småningom kunde jag ändå slappna av och njuta av ridturen, eftersom Cola ju ändå verkade pigg och glad och gick som hon skulle i skritt och trav. Jag försökte tänka att hon kanske eventuellt blivit kall och stel av att gå utan täcke i natt när det var på minussidan. Det gick nämligen aningen bättre med galoppfattning mot slutet och i skritten den sista biten fick vi till en riktigt bra lång och låg form där hon sträckte ut ryggen med långa avslappnade steg.
På hemvägen red vi ner den där stigen som går parallellt med banvallen. För att testa ifall vattendragen var lika ofarliga att passera idag, som de var för ett par månader sedan. Och det var de. Hon verkade mest intresserad av ifall det fanns nåt ätbart runtomkring. 😁
Meet Sigh, the Librarian, Ozzy - the talking little furry creature that no-one understands, Dr Jeale, Mike - the very cool saxophone player, and of course Simoriah - the foxy lady. I'm sure you will have your moment of entertainment!
KLICKA HÄR FÖR ATT BESTÄLLA!
Synopsis: Sigh is out on one of his nightly walks. Mainly to get som fresh air but also to get some fresh thoughts into his head that would convince him he’s not going mad. Instead he’s ending up in some kind of hospital and then a foxy lady gets him out and gives him experiences he could never dream of. It turns out that the Internet could spread dangerous thoughts and together with some mad scientist’s idea of breeding, the consequences would be catastrophic. Sigh is the chosen one. He must find a way to stop it all. And on top of it all; he’s fallen in love…
