Jaha, nu är hon alltså skadad igen. 😪😢 När jag kom till hagen för att hämta henne, så stod hon bara där och var allmänt söt i solen och ville inte flytta sig ur fläcken. Jag tolkade ju det som att det var väldigt skönt att stå där och dåsa.
Men när jag väl fått med mig henne in i stallgången och tagit av henne täcket, så såg jag alltså att hon var skadad. Troligen har hon fått en rejäl spark. Det hade inte gått hål och benet var inte av, tack och lov, så jag borstade henne som vanligt och smorde sedan den väldigt ömma svullnaden med Aloevera Heat Lotion.
Eftersom jag ville känna hur hon gick också – inte bara se hur hon saaakta släpade sig efter mig när jag ledde henne – så sadlade jag henne och skrittade henne en mini-minirunda. Hon ville verkligen inte. Men jag ville se ifall det blev bättre när vi gått en stund, så jag envisades. Hon gick med huvudet lågt och tog långsamma steg, men haltade inte. Vi gick bara ner till stigen över hygget och där sneddade vi upp och tillbaka skogsvägen igen. Det gjorde tydligen lika ont hela tiden. Jag hoppade av, bad om ursäkt och gav henne müsli med en hackad morot i. Sedan fick hon gå ut igen och utan täcke i solen. Det är tvåsiffrigt idag, ca 13 grader, och det skulle bli ännu mer i morgon sa de.
Hon gick i sin slow motion med huvudet lågt, och tog sig fram till foderbordet och började äta. Stackars gumman! ❤
Igår, lördag, hade vi en härlig tur på ett par timmar❣ Pigg och glad, men sansad. 😍 Vi red bortåt Arturs sjöar igen – minus själva sjöslingan. Istället red vi tillbaka genom skogen över hygget och tillbaks banvallen igen. Flera galopper hade vi och aningen bättre gick det även med den längst bort, efter att jag påmint henne om att det var faktiskt bara nån vecka sedan vi var här sist.
På vägen hem noterade jag en bil på gräsplätten vi brukar gå över när vi tar risskogen tillbaka. En karl stod vid skogskanten och gjorde nåt? Ååh, hoppas inte han stängslade för kalvbete där igen!!!
När vi kom in på banvallen igen, där efter korsningen, fick vi en hundpromenerare framför oss. Attans, vi som skulle galoppera! Han gick i väldigt raskt tempo med, så vi hann inte ikapp i skritt (för omkörning). Så tack vare det, så lät vi helt enkelt avståndet bli väldigt stort och sedan galopperade vi ifatt! 😄 Ja, alltså inte ända inpå naturligtvis. Men på detta viset kunde vi i alla fall få två stycken galopper till innan vi var hemma igen.
I tisdags hade jag tänkt att vi skulle rida förbi det där hålet i vägen igen (bortanför Fällesåsen) och längre bort åt höger, för att kolla in den där nygjorda vägsträckningen där som jag upptäckte förrförra hösten.
Här ser det inte mycket ut för världen. Djupet syns ju inte…Här ser man lite bättre i alla fall. Det vindlar sig nedåt, jättedjupt!
Det jag inte hade räknat med var mitt dåliga minne! Dvs jag hade heeelt glömt bort hur många jobbiga backar, både upp och ner, det var bara bort till där den nygjorda vägen började! Sedan hade jag också glömt vilken jättebacke som inledde den nygjorda vägen. Jag kände mig som en hästmisshandlare. Vi knatade i alla fall upp för den där första backen på den nygjorda vägen också, men när jag sen såg att det gick lika mycket ner på andra sidan IGEN, då fick det vara nog och vi vände och tog oss tillbaka igen. Ner och upp, ner och upp… I sakta mak.
När vi äntligen kommit förbi Fällesåsen och ner för den sista backen, så blev det en lösgörande galopp på banvallen innan vi red hem. Ja ja, om det bara inte gjorde illa vid hennes höft, så blev det ju ändå lite styrketräning för henne…
Igår red vi bara Ivarssonsrundan. Hon kändes ”som vanligt”, dvs hon kändes inte stel eller så efter backklättringen. Jag sneglade oroligt på det lutande trädet utmed banvallen och undrar exakt NÄR det kommer att ramla ner? Kan det inte, snälla rara, lägga sig ner väldigt snart? På natten, i all stillsamhet, tack. Så jag slipper oroa mig över att det ska falla just precis när jag och Cola passerar.
Efter de två galopperna, mellan Ivarsson och Fritzon och sista biten på banvallen, så jobbade jag lite extra med henne på vägen upp mot stallet. Hon svarade fint på det och kom upp bra med ryggen och vi tog både lite trav och lite galopp också och hon kändes som en helt annan häst jämfört med innan. Bara nu den där brunst-tittigheten går över snart nu med, så kanske det är lättare att göra detta även längre bort på banvallen, utan en massa fåniga avbrott i koncentrationen pga konstiga stubbar och stenar.
Hursomhelst, så förklarade hon att hon var trött när vi kommit hem. 😂🤣🤣 Idag är det storm och regn, så all aktivitet är inställd.
Det blev en ordentlig ridtur idag, på ca 2 timmar. Cola hade en massa förslag på var vi kunde svänga av nånstans längs hela banvallen och blev lite förvånad över att vi skulle fortsätta rakt fram hela tiden. 😄
Första galoppen tog vi inte förrän bortemot Torvbacken, både före och efter. Det skötte hon fint. Sedan var hon ju allmänt pigg idag, men oj oj oj så många faror det lurade överallt efter detta! Allt från högar med tegel till troll (?) mellan grästuvorna. Detta gjorde att hon ville ju jättegärna galoppera varje gång det erbjöds och påbörjade storstilat varje gång i flygande tempo. Men sedan måste det ju tvärnitas, kastas åt sidan eller helt enkelt bryta av för att hinna GLO förfärat!
När vi väl kommit fram till sjöarna, så var ju resten av rundan hemväg. Så då var hon superpigg hela vägen och hade jättesvårt för att bara skritta normalt. Samtidigt ville hon ha hellång tygel hela tiden. Det rimmade dåligt. Hon fick ju faktiskt massor med tygel, men hon ansåg att den skulle räcka ända ner till marken och gick och drog och drog…
När vi hunnit en bit på väg längs bilvägen ner mot Jarhults, vid Åsen, så möter vi två stycken motorcyklar! Killar i knallgula jackor, cyklar med det lite skarpare motorljudet (inte de där riktigt tunga modellerna) och trots att jag höll upp ena handen så hade de minsann ingen lust att sakta ner. Det fanns ju plats för mig att gå av vägen där men jag kände mig faktiskt ändå lite nervig och beredde mig på en explosion.
Cola stod blickstilla.
Vet inte om hon var stel av skräck? Eller nej det skulle ju känts i såfall, men jag var nervös och hon brukar vara rädd för motorcyklar! Ja ja, det var ju jättebra att det gick som det gick, men förvånad blev jag!
På banvallen hem, blev det sedan lite mera galopp. Nu var den jämn och fin igen. Inga tvärstopp etc. 😍
Igår sjukskrev jag mig och var hemma hela dagen. Min stackars häst fick gå där med sitt täcke på i solen hela dagen och ingen som borstade henne. 😪
Idag känner jag mig i princip bra igen. Det är lite krångligt i dessa corona-tider. Särskilt i äldrevården. I normala fall hade jag nog jobbat igår men det är ju sagt att ”vid minsta sjukdomssymtom” och man vet ju aldrig vad det blir av det. Sedan ska man ha två symptomfria dagar innan får komma tillbaks till jobbet.
Det började i förrgår kväll med att jag fick väldigt ont i halsen och fick svårt att svälja. Till det kom lätt frusenhet och huvudvärk och jag sov med sockar och kofta den natten! Igår var det likadant. Men till kvällen var det däremot redan mycket bättre!
Idag känner jag mig bra igen!!!
Jag ska i vilket fall som helst åka till stallet nu. Jag behöver ju inte träffa folk! Om det är nån mer där, så ses vi bara på avstånd.
Nu har hon börjat pipa igen och Lilleman hänger efter och biter tag i svansroten på henne. Solen skiner fortfarande men det är på minussidan på nätterna, så hon får stå ut med täcket ett tag till. Men jag tog av det medan jag mockade lösdriften idag i alla fall och hon blev sååå tacksam! Hon gick nästan omedelbart till en lämplig plätt och rullade sig grundligt. 😍
Efter att ha skalat av några hekto vinterpäls blev det ridtur, även om det inte alls var lika piggt som igår. Dessutom fick vi möte av fotgängare tre gånger längs de sträckor det var meningen att vi skulle galopperat… Men den allra sista sträckan på banvallen plus grusvägen upp till stallet, fick jag i alla fall hottat upp henne lite, så hon trampade på ordentligt och kändes mjuk och fin. Måste vara jobbigt med två starka brunster så tätt. 😛
Igår blev det ytterligare en promenad, på ca en timma. Men idag red jag! Nu hade minnsan slöheten gått över, för det är dags för brunst igen!!! Herregud, hon har ju nyss slutat… Ja hon har ju inte hunnit in i pisse- och skrik o pip-perioden än, men väl den där förbrunsten som innebär superpigg samtidigt som hon ser spöken! Plus att hon står i hagen och ropar på mig när jag kommer.
Vi red risskogen bort och banvallen hem och i en av galopperna på hemvägen hände nåt med nåt av bakbenen/fötterna (??) och sekunden efter gjorde hon nåt slags konstigt halvhjärtat bocksprång. (Det har hon ju inte gjort på 4 år! Jag har ingen aning om vad som hände, men precis ALLT hänför ju jag automatiskt till hennes ”problem”. Så är det ju bara. Men det förtog ju inte piggheten alls, hon vill springa mera med en gång.
Jag kan gissa på att hon plötsligt kom i otakt med bakdelen (korsgalopp) och försökte rätta till det? Eller att hon på nåt sätt trampade fel?? Ingen aning. I stunden tänkte jag också: ”hon rev väl inte av en boots?” I vilket fall som helst så bröt ju jag av. Men sedan fortsatte vi igen och vi tog flera galopper på hemvägen.
Men jag vågar liksom inte slappna av helt. Inte låta henne gå för fort. Eftersom jag är rädd att det ska hända nåt och hon går omkull. Det lär nog aldrig släppa hos mig, den där känslan. Men ju fler jämna fina galopper i rad hon tar, desto mer vågar jag låta henne gå åtminstone i ett friskt tempo.
Men totalt sett hade vi en härlig dag i solen, hon var pigg och vi hade flera galopper. ❤
I onsdags tog vi bara en promenad. Vi var ute en dryg timme och tog vägen över skogskullen vid banvallen, där vid klippväggen. Det var mysigt och mycket att äta och vi brydde oss inte om några boots idag. Men hon kändes allt lite slö?
Vi mätte också hovar en gång extra, eftersom jag skulle beställa ett par nya boots (Renegade Viper) vilket jag nu har gjort.
På torsdagen tänkte jag mig en ridtur. Jag struntade i bootsen även idag (fråga mig inte varför – slöhet?) men vi kom inte så långt. Cola var väldigt seg och ovillig och jag har svårt att tänka mig att det helt skulle berott på att hon var barfota bak. Men det hade ju varit bra om de varit på, för då hade jag kunnat utesluta det med säkerhet. När vi på långt håll såg att det var mera granplantering på gång, längre bort längs banvallen denna gång, så tänkte jag först att okej, då svänger vi ner Ängavägen. Men så tänkte jag på hennes barfotahovar bak och stenarna där. Och Cola ville bara gå hem. Suck.
Jag TROR faktiskt inte att hon hade ont/kände av artrosen, utan att hon snarare var jättetrött pga pälsfällningen. Hon brukar ju bli trött av den. Hursomhelst så vände vi om. Varför kiva med henne? Våra ridturer ska vara trevliga, annars kan det kvitta. Men ut och röra på sig lite måste hon ju i alla fall, eftersom hon inte gör det i hagen och hon svullnar vb om hon bara står still och äter hela dagen.
Jag satt av och så gick vi in den där vägen vid klippväggen där de tagit timmer. Bara för att titta hur där såg ut nu. Det tyckte även Cola var intressant och solen värmde. ❤
Efter denna foto-sejour, drog vi oss hemåt igen. Nu gick hon på aningen raskare. Då svänger det upp en stor timmerbil med släp mot oss på banvallen! Den stannade med motorn påslagen och jag sneglade osäkert in bland träden ifall vi skulle få plats där, men så beslöt jag mig för att passera bilen på andra sidan istället. Det var bra ca 20 cm kvar av vägen för oss att gå på, så jag gick först och Cola fick ta den plats hon själv tyckte eftersom det fanns ett torrt dike bredvid också. Det gick bra, vi passerade första halvan av bilen utan problem, nu var det släpet kvar. Underlaget på dikeskanten var väldigt mjukt, så Cola sjönk ner djupt vartannat steg. Då släpper timmerbilen ut luft så den PYYYSER så där högt, tre gånger i rad!! DET tyckte Cola var jätteläskigt, men vi kom helskinnade förbi i alla fall. Duktig häst! ❤
Bokskogen glöder så vackert i kvällssolen!
Sedan har vi fortsatt veckan ut med våra solskenspromenader. I fredags gick vi ner till Apel och där tittade vi en stund på tre rådjur. 😊
Igår gick vi en sväng över landsvägen, runt Tallvägen, skogsstigen och tillbaka cykelbanan.
Idag höll vi till i paddocken. Först fick hon gå runt några varv i skritt och lite sidvärtes och sedan fick hon gå över lite bommar några gånger i skritt och i trav. Men sedan släppte jag lös henne så hon fick busa lite. Huvudsaken var ju ändå att hon rörde på sig. Jag fick ju också röra på mig eftersom hennes rejsande alltid företogs från bortre kortsidan och ner till andra kortsidan där det blev tvärnit. Så mitt jobb var att springa efter och få igång henne igen efter tvärstoppen. 😂 Efter ett antal vändor så galopperade hon faktiskt normalt.
Sedan tänkte jag faktiskt att det kunde vara skönt för henne att passa på att rulla sig i sanden nu när hon inte hade nåt täcke som var i vägen. Och det såg faktiskt ut som om hon tänkte samma sak, men aldrig kom till skott.
Så då tog jag av grimman, klappade på marken och sa att det gick bra nu… 😍😄
Väl hemma igen, var det dags för lite trädgårdsarbete men jag hade mysigt sällskap av Matisse. ❤
Jag pratar alltså om vinterpälsen. Sedan några dagar har även Cola börjat fälla så smått. 😊
För övrigt så är det inte bra när det går typ fem dagar mellan uppdateringarna, om det ska föreställa ”dagbok”. Men jag antar att det ändå är ett gott tecken, dvs inga nya katastrofer har inträffat. Brunsten är i avtagande, eventuellt helt över nu och vi har varit ute på lite ridturer. Några dagar har vi ställt in pga skitväder/storm eller dylikt.
Häromdagen var det alldeles ljuvligt väder och jag hade tänkt mig en längre tur bort till Arturs sjöar. Men när vi närmade oss Torvbacken, så var vägen blockerad av timmerbil, så vi vände och tog risskogen tillbaka. Alldeles för många foton tog jag ju, påverkad av det vackra vädret.
Igår red jag Fällesåserundan och satt inte av och gick i uppförsbacken förrän efter älgtornet. Det kändes som att det var okej för henne. Sedan red jag bort till övergången/stenbron vid Örasjön upp mot Tranabo. Mest för att se hur mycket vatten där var. (Eftersom det är hål mellan stenarna på bron, vill man gärna kunna se den när man går över…)
På vägen dit, upptäckte vi också ett stort HÅL i vägen! Alltså det var verkligen stort – säkert 20 cm tvärsöver och hur djupt som helst. Vi gick fram till kanten och hon fick nosa på det. När vi red tillbaka igen efter att ha tittat på översvämningen, kom hon ihåg hålet och ville inte börja galoppera innan vi passerat det. (Normalt sett börjar vi mycket tidigare och hon bjuder riktigt bra i den kurvan. 😊) Tur att hålet är på ena sidan, där hjulspåret går, och inte mitt i vägen.
Sedan galopperade vi bort till nedförsbacken till Århult och därefter den lilla vägen till vänster bort till Olles. Eftersom det är fortsatt stängt till kohagen, så hoppade jag av och vi kämpade oss upp för den branta backen där, för att sedan gå upp till höger till ”trollskogen” och bokskogen ovanför stallet. Jag fick mjölksyra i mina ben och flämtade efter luft så vi stannade halvvägs och jag ville fota Cola i förgrunden med den ”nya” utsikten ner mot vägen bakom. (Efter avverkningen.) Det gick väl inte så bra… 😂
Jag satt upp ovanför bägge backarna och vi red genom skogen och sedan satt jag som vanligt av inför den sista branten ner till stallet. Där kan ju normalt vara lite slirigt med alla löv, bara för att det är så brant, men nu var det rent bedrövligt! Cola åkte kana på alla fyra och ville knappt försöka gå nåt mer… men till slut tog vi oss ner ändå genom att gå extremt sakta och långa serpentivägar. Men jag tror jag väntar med att gå den vägen igen tills det torkat upp en aning i markerna. Om det tänker göra det nån gång??
Sedan var det en sån där vacker kväll ”på jobbet” igen. Mera bilder. 😍
Idag hade jag tänkt mig en liten runda runt Ivarssons bara. Men oj oj oj, när vi närmade oss hygget vid banvallen var det granplanterare överallt! Vi såg ju bilar och viss aktivitet på långt håll och Cola blev skeptisk. Men jag sa att ”jodå, det är ingen fara, det är bara bilar och människor”.
Men det blev värre och värre ju närmare vi kom. Till höger om sig hade hon nu hygget, som befolkades av utomjordingar som gick omkring hukande med vita plastsjok med utstickande ”gröna saker”. Livsfarligt! Och framför sig hade hon två bilar och tre män i full färd med att packa stora buntar med granplantor i vita plastsäckar. Fatta vad livsfarligt! Det gick bara inte. När hon rest sig och vänt om ett par gånger i rad, så satt jag av. Ville ju inte riskera skador på karlar och bilar heller, om jag mot all förmodan hade fått henne att gå förbi. Men med mig på marken framför henne gick det bra och jag bytte några ord med en av männen. Sedan satt jag upp igen och red ner Ängavägen men precis där vi brukar fatta galopp stod det fler bilar och fler män som var i rörelse! 😂 Nåja, jag fick sitta av igen men fick i alla fall suttit upp senare igen, så vi fick en galopp förbi Fritzons… 😄
En liten detalj att nämna, är att sedan några dagar/en vecka, är Cola svullen runt vänster baks kota och karled, övre bild. Men hon haltar inte och efter varje ridtur är svullnaden borta, undre bild. Jag funderar på om det kan ha att göra med att hon numera står still hela dagarna med huvudet nedkört i en höbal och bara äter??!!
Jag avvaktar väl för att se vidare utveckling av det hela. Nu vill jag ha solsken och lite fler plusgrader, tack! Dels för att det är skönt, men också för att all väta ska torka upp nån gång!
Det kändes konstigt i början av turen. Hon gick svankigt med ryggen och liksom tappade lite ibland, där bak. Och glodde misstänksamt på allting. Jag bestämde mig för att bägge delarna gick att skylla på brunsten och red på som vanligt och hon hade inga problem med att gå fram. Strax innan nedfarten till Ängavägen, från banvallen, travade vi lite och då lyckades jag få upp ryggen en aning på henne.
Sedan hade hon inget alls emot att galoppera både på Ängavägen och mellan Ivarssons och Fritzons, även om det blåste så hårt emellanåt att det kändes som vi skulle flyga iväg ut på åkern. 😍 Däremot kunde jag ju faktiskt förstå att det inte gick att galoppera förbi två omkullblåsta soptunnor som gapade med locken!!! Så där skrittade vi förbi på stela ben. 😂😂 Sedan blev det ny galopp på banvallen och galopperna gjorde visst susen, för sedan gick hon i fin form. Inget svankande mer. 😊
Nu börjar det bli lite svettigt med björnpäls, så skynda skynda att starta fällningen!
Efteråt i hagen, kunde hon återgå till sitt brunstande. Hon hade en trogen kavaljer i Lilleman, som gjorde sitt bästa (utom det viktigaste då…)
Han t.o.m. ägnade en lång stund åt att slicka henne på frambenen!!?? 😂
Sedan ägnade Lilleman även Xhakira lite uppmärksamhet. Idog herre det där…
Meet Sigh, the Librarian, Ozzy - the talking little furry creature that no-one understands, Dr Jeale, Mike - the very cool saxophone player, and of course Simoriah - the foxy lady. I'm sure you will have your moment of entertainment!
KLICKA HÄR FÖR ATT BESTÄLLA!
Synopsis: Sigh is out on one of his nightly walks. Mainly to get som fresh air but also to get some fresh thoughts into his head that would convince him he’s not going mad. Instead he’s ending up in some kind of hospital and then a foxy lady gets him out and gives him experiences he could never dream of. It turns out that the Internet could spread dangerous thoughts and together with some mad scientist’s idea of breeding, the consequences would be catastrophic. Sigh is the chosen one. He must find a way to stop it all. And on top of it all; he’s fallen in love…
