Jag tänker som så här:
Colas artros lär ju aldrig bli bra, det vet jag ju. Sedan finns det artroshästar som fungerar fint i många år och andra som det går rakt utför med från start. Cola har väl åkt lite berg-och-dalbana kan man säga. När det väl konstaterats VAR det hela satt, (vänster höftled och en facettled nånstans där bak, oklart exakt var) och hon behandlats med först kortison på nämnda ställen i slutet av 2017 och därefter med den där osphos-sprutan, så gick hon ju jättebra hela 2018.
De symtom hon uppvisat innan, var ju då främst kraftiga tapp av vänster bak och kollaps av hela bakpartier (smärta). Hon kunde också i övergången här, få plötsliga smärthugg som gjorde att hon flög framåt eller åt sidan med klapprande hovsteg.
Någonstans runt årsskiftet 2019 började hon kännas kass igen. Främst att hon fick smärthugg, flera stycken. Ny röntgen i slutet av januari visade på lite ökade pålagringar och hon fick ny kortisonbehandling. Eftrr igångsättning kändes hon bra under våren och vi började galoppera. Nånstans runt slutet av april började galopperna successivt funka allt sämre. Svårt med fattningen, och eller bröt av och ville inte. Sedan visade hon även rejäl hälta på vänster bak. Dvs att hon inte fick fram det alls. Veterinärbesök i slutet av maj, men då var allt bra. (?)
Sedan började helvetet.
Från att hon blev bättre igen i slutet av maj och de släpptes på bete första juni, så blev hon halt igen efter några dagar. Vet inte om de sprungit för mycket, med nya hästar i flocken och så… När det sakta blev bättre igen, så blev hon omkullsparkad i hagen. Tre sparkar rakt på, varav den tredje skickade iväg henne så hon for omkull och rullade ett helt varv!
Carola behandlade med akupunktur efter att ha hittat en liten, liten snedhet i ländryggen. Stelheten som känts hos henne blev lite bättre.
Men sedan var det insektsjävlarna och så slogs hela immunförsvaret ut på henne, med jättebölder och sår överallt och mugg och enorma lymfkörtlar etc. Hon kunde knappt röra sig när det var som värst och någon ridning var ju verkligen inte att tänka på!! Detta var säkert en reaktion på kortisonbehandlingen, alltså att immunförsvaret slogs ut.
På detta viset förflöt sommaren. När jag äntligen kunde börja skritta uppsuttet igen från mitten av augusti, så tog jag hela igångsättningen väääldigt långsamt. Cola kändes väldigt trippig under första halvtimmen. Som om en jättehand drog henne uppåt i korset. Det släppte efter att vi jobbat ett tag i skritten, men var likdant nästa dag.
Carola kom och behandlade igen och denna gång hjälpte det jättebra! Det var i slutet av september. Sedan dess har hon gått jättebra! Jag har undvikit backar och hoppat av och gått om vi måste upp för nån. Bara nu på slutet har vi börjat rida för de små backar som finns på Ängavägen och i risskogen. I skritt. De större har jag tänkt att vi aldrig ska rida i mer.
Men nu, sedan nån vecka har hon fått väldigt svårt för det här med galopperna igen. Kan inte fatta alls, 80 % av gångerna och de andra gångerna bryter hon bara av efter en kort stund. Hon HAR ju faktiskt haft lite svårt med själva fattningarna nästan hela tiden om man ska vara ärlig – MEN det är som så många säger en väldigt krävande rörelse i bäckenet just i själva bäckenet och man har tänkt att träning ger färdighet, för att:
A) hon ska hålla igång rörelserna i lederna och då är det skritt och galopp som gäller
B) typ varannan gång har fattningen gått jättelätt
C) hon har verkligen VELAT galoppera, och när hon väl fattat, så har det aldrig varit några problem med att hålla igång och hon har känts precis som förr.
Men nu känns hon alltså inte riktigt på topp någonstans. Hon har lite ont. Så nu blir det promenader och metacam tills Carola kommer nästa vecka. Så får vi se om hon ”hittar” något, eller om bara en ny behandling hjälper henne ett tag igen.
Summa summarum är att de symtom som började med tapp av vänster bak, har hela tiden ändrats. Till hälta, till stelhet, till snedhet, till smärthugg, till galopptrötthet, till jag vet inte vad.
Jag tänker som så här: Veterinären sa att vi skulle rida mycket i skritt och mycket i galopp, för att lederna i ländryggen rör sig som mest då. Skritt = mycket, galopp = ännu mer. Dessa rörelser är bra för henne. Vi skulle undvika en massa travande, för då rör sig i princip de lederna inte alls.
Men OM hon visar trötthet i kroppen (och kanske ömhet?) under ett pass, så borde inte en stunds trav vara som en avlastni ng för henne? Under traven jobbar istället musklerna RUNT ländryggen för att hålla ihop det, medan lederna i princip är stilla. Jag kan märka på henne att när hon känns trött och håglös när vi skrittat väldigt långt, då VILL hon trava. Hon föreslår det själv. Jsg tror det är vilsamt för ryggen helt enkelt. Jsg ska ta upp detta med Carola.
