I onsdags var det tvunget. Att rida i mörker. Jag gillar det inte. Jag vill kunna se omgivningarna. Vill kunna se hur det ser ut längre fram än dit ljuskäglan från pannlampan räcker. Dels för att det kan vara praktiskt i största allmänhet (att kunna se) och dels för att jag vill veta om det verkligen står nåt farligt där inne bland träden eller om det bara är Colahästens livliga fantasi.
Jag vill inte vara med om att hon panikvänder pga ett vildsvin (som jag inte sett ännu och därför inte är beredd) och får en massa grenar i huvudet eftersom jag inte hinner ducka och sedan inte kan lokalisera var vi befinner oss i mörkret, när jag väl får stopp på den panikslagna hästen.
Det är alltså alla farhågor och argument jag har. Men nu är det ju denna mörka årstiden och ibland jobbar jag till fyra flera dagar i rad, så…
Det gick i alla fall riktigt bra! Vi skrittade Ivarssonsrundan och jag falsksjöng hela vägen. 😂😂 Eftersom det gick så bra, så vågade jag mig även på att trava lite samlad trav på väg hem på banvallen. 😊 Och hon hoppade bara till lite grann två gånger, förmodligen när min pannlampa lyste upp nån gren eller sten och plötsligt gjorde dem oväntat skarpa och tydliga.
Idag är det solsken och jag är ledig! Vi rider 1 1/2 timma runt risskogen och banvallen och sedan mockar jag och packar hö tills Michaela kommer och ger Cola lite välbehövlig djupvågsmassage.
Colahästen står still hela tiden och tycker det är riktigt skönt. 😍
Nu är det riktigt novemberväder – grått och disigt och lite vått ute. Fast det är ovanligt milt: 9 – 10 grader.
Soni är lite mer trygg i sig själv nu och står inte vid insläppet och glor efter Cola längre så fort hon lämnat hagen. Så flera gånger är det hon som får stå och titta och ropa efter honom när hon kommer tillbaka. 😄
Det fälls träd och travas timmer lite överallt nu, både längs stallvägen, banvallen och Ängavägen, så man kan inte vara riktigt säker på var man kommer fram nånstans nu. Häromdagen stod de ju och lastade precis längs banvallen och i helgen red jag Ängavägen (runt Ivarssons) och där fanns ingen skog kvar alls nu. Dvs den låg ner. Och det är en hel del kvar att trava.
Så idag red jag över vägen vid Sönneräng och backarna upp på den sidan istället. Det blev en trevlig tur. 😊
Idag testar vi att rida min nyfunna ”Tranabolänk”. Första delen av turen går dock trögt. Upp för backen till Fällesåsen stannar hon ett par gånger och lite senare är hon ganska ovillig till att trava och galoppera: hon börjar på men bryter snart av. Går och glor in i skogen runt oss istället och beter sig som om den var full av monster.
Men efter ett tag känns hon mer som vanligt igen. Först genom skogen ovanför Platån och sedan in i den delen som jag alltså gick själv till fots för några dagar sedan.
Det går faktiskt riktigt bra att ta sig fram här! På sina ställen trampar vi ner lite djupt i mossan och särskilt den allra sista biten är det lite mer lite hålor mellan stenarna än vad jag upplevde när jag gick till fots, men på det hela en bra väg ändå! 😊
Direkt till höger, sedan när vi kliver ut på vägen, är backen upp mot Tranabo och det blir bara att vända upp och sedan full fräs uppför backen! 😄 Hela resten av vägen hem är hon jättepigg och hon går väldigt fint i skritt och trav, jobbar bra med ryggen och känns väldigt mjuk. ❤
Efter att hon fått sin mat och fått stå en stund med en handduk över sin svettiga vinterpäls, släpps hon ut i hagen. Hon ställer sig att spana efter sin vapendragare, Soni.
Men han är som bortblåst och svarar inte ens när hon ropar, så då går hon in i sitt lilla hus och käkar grå bäddhalm istället – när det finns fin gul halm i nätet på väggen utanför!
När jag går ser jag Soni kika upp runt hörnet, nerifrån hagen. Han ser frågande ut.
Solsken och tio grader varmt i skuggan! För min del får det gärna fortsätta såhär hela vintern. 😄
Igår var jag dock lite slö, så jag bestämde att vi skulle ta en rask promenad båda två.
Vid Ivarssons var det gräsätningspaus, men bortsett från det var vi ute ca en timme. Det kändes uppfriskande och bra.
Men idag, med detta väder, går det ju inte att låta bli ridtur. Första halvan av banvallen har vi sällskap av Viktoria med barnvagn och Milton. 😌 Cola handskas riktigt bra med Miltons närvaro.
Men sedan travar Colahästen och jag iväg själva.
En bit bortåt vägen tar vi av in i skogen för att undersöka okänd mark. Det ser så himla lovande ut, men tråkigt nog kommer vi inte ut någonstans utan tvingas vända. Men det är jättefin skog i alla fall!
Sedan tar vi vägen förbi Arturs sjöar och den obligatoriska utsiktsbilden. Cola kan det nu. 😂😂
Det blir en härlig tur med mycket ”gå i skogen” men också flera galopper och även skritt- och travarbete. Cola är pigg och glad och känns bra i kroppen och jag är sååå nöjd med henne. ❤😍
På hemvägen, längs banvallen, håller de på med avverkning och naturligtvis står det en sån där lastare eller vad det heter, som lyfter upp timmerstockar med en gripklo och placerar i en trave. Alldeles vid vägkanten står de. När vi är precis jämsides, tycker Cola att det är bra läskigt – men hon fixar det utan att flippa ur helt i alla fall. Duktig tjej. 😊
Lite senare, längs den lilla skogsvägen innan stallet, får vi plötsligt möte av en knallgul cyklist som kommer farande runt en kurva och Colahästen sätter sig nästan på rumpan. Och inte att han saktar ner det minsta vid mötet heller. Svisch förbi bara! Det tycker hon också är lite läskigt.
Sedan blir det hinkmat och äpplen i stallgången medan matte torkar lite svett i tjock vinterpäls…
Den där sträckan jag brukar kalla ”risskogen” omfattar en stenbro över en bäck som brukar vara rätt så strid efter regniga perioder. Någon har kapat en massa sly längs kanterna där (utan att det på något sätt känns som att det glesnat?) och låtit att ris och alla småträd bara ligga där kors och tvärs. Vi har ju visserligen kunnat kliva över, men man undrar ju ändå varför de ska ligga i en härva precis vid ån och precis vid övergången/stenbron?!
Hursomhelst, när vi kom där häromdagen fick vi vända. Allt var översvämmat och den omgivande marken helt vattendränkt och man kunde inte ens se var stenbron var under allt vatten, ris och drivor av bruna, våta, vissna löv!
I fredags hade vi en härlig tur på drygt två timmar (inräknat ett par gräsätarpauser). På vägen en bit efter Jarhults, mötte vi en bil med nån slags täckt kärra på släp som lät alldeles fruktansvärt! Det var som om ett stort djur var instängt och försökte ta sig ur! Men Cola var jätteduktig och reste sig bara pyttelite. Men vi gjorde som sagt stora ögon båda två.
När vi skulle passera den andra sk stenbron i omgivningarna (det finns minst tre), den mellan Gunleredsvägen och Gläsbackavägen, hoppade jag av för att sondera marken själv först, för där var också lite vått och dant. Men det var ju onödigt för Cola var över före mig! 😄
Sedan hade vi racergalopp uppför långa backen och när vi kom till banvallen igen, travade vi hela vägen tillbaka. ❤
Igår var Cola inte alls i form! Handbromsen i hela rundan, ville inte trava och enormt stel i hela vänstersidan! 😢 Så det blev bara en kortis i skritt. Michaela ska komma och ge djupvågsbehandling men hon kan inte förrän den 16e.
Efteråt åkte jag till risskogen och översvämningen och ägnade en och en halv timme åt att först släpa bort mindre träd och grenar och ris. Sedan alla dessa enorma mängder med löv som effektivt hjälpte till att hålla kvar vattnet på land, dit det kommit av övetsvämningen.
Uppströms var vattnet stillastående och stod över bron. Nedströms rann det visserligen, men inte jättekraftigt. Jag klättrade ner och sträckte mig in under storstenen och fick loss lite bråte som satt där. Och lite till och lite till. Till slut vällde vattnet fram med enorm kraft och på bara en kvart sjönk vattennivån närmare tjugo cm på andra sidan! 😄
Idag tog jag en ridtur där för att kolla läget. Jodå, det rann fortfarande på bra och nu hade vattnet dränerats bort ur den kringliggande marken också. Jippee!
Det som var ännu roligare var förstås att Colahästen kändes fit for fight idag igen! ❤ Vi jobbade mycket i skritt på banvallen på tillbakavägen och hon använde ryggen bra och kändes mjuk och bjöd villigt fram. Såpass bra att vi faktiskt tog lite trav också och två korta galopper – hade annars tänkt att vi skulle haft en ren skrittrunda idag… 😍
Okej, liiite stelhet i vänstersidan fanns ju kvar idag, men det var ingenting alls mot igår och jag hade inte känt det om jag inte hade vetat.
Det har blivit svinkallt plötsligt. Igår vaknade jag till detta:
Visserligen smälte det bort under dagen, men i samband med att vintertid börjar, så har vi nu hsft frost på nätterna och mellan 0 och 3 på dagen. Brrr!
Jag slutade halv två idag och vi hann ta en härlig tvåtimmarstur innan skymningen föll. Med pigga och glada galopper i ett antal backar. 😍 Vi rider upp förbi Fällesåsen, sedan vägen ner förbi Århult och sedan förbi Sandklefs ut till Vräk och Sutarebovägen. Jag lägger märke till ett antal koblajor i hagen på vänster sida innan dess. Där har inte gått några nötter på hela sommaren de gånger vi ridit den vägen, så jag antar att vi har haft ”tur”? 😱 Vet ju dock inte om det varit långhåriga eller brokiga.
Sedan gjorde vi en väldigt tråkig upptäckt: vägen upp till Tranabo kommer snart att vara avstängd – de håller på att sätta upp stolpar med kedja emellan! 😠 Och precis vid diket, med stora stenbumlingar vid sidan, så det finns inte en chans att komma förbi. 😠👿😧😟
🔫🔪💣
Annars gjorde Colahästen en strålande insats idag vid stenbron! Den var översvämmad med nästan 1 dm vatten, men hon tvekade inte länge. Hon vispade runt lite med mulen i vattnet och sedan tog hon ett kliv/skutt och så var vi över! Är jättestolt över henne! 😍😊❤
Idag är det fem plusgrader och regn och riktigt äckligt väder så det blir lite häng i hagen med pälsklingen istället. När jag kommer med skottkärran, kommer hon traskande för att hälsa och vi står och pussas och andas på varandra en stund. Sedan inspekterar hon innehållet som fylls på i kärran när jag mockar.
Efter att jag fyllt på ny halm och vatten, serveras det mineralsoppa. (I hennes hus. Stackars Soni får stå ute i regnet!)
När maten är slut, kommer hon fram och trycker pannan mot mig, torkar sig sedan om munnen på mina kläder, samt buffar lite i största allmänhet. Vad gör väl det att jag blir alldeles grönkletig och ska åka till affären sen? 😄😍❤❤
Igår kväll var fullmånen helt otrolig och det stod dessutom i ett fotomässigt mycket bättre läge än vad den brukar. Detta gjorde att jag helt enkelt var tvungen att snabbt ta några bilder när jag kom hem. Med mobilen tyvärr, för jag vågade inte chansa på att inte något litet moln skulle dyka upp om jag sprang in efter systemkameran.
Jag körde femti meter extra innan jag stannade, för att få en bra fotovinkel. Katterna, som alltid möter min bil vid brevlådorna, blev oroliga. De cirkulerade runt bilen och undrade hur de skulle få hem matte, som uppenbarligen kört helt vilse! 😂🤣
Idag strålar en klargul sol från en knallblå himmel precis hela dagen och jag jobbar till 16.
Den lyser fortfarande när jag hämtar Cola i hagen, men har gömt sig bakom grantopparna när vi kommer upp till stallet. Och SÅ stor hage är det inte!
Vi skyndar oss för att hinna med en kort tur innan mörkret börjar falla. Efter att ha fastnat på vägen längs Cruts hage, (”Matte jag måste kissa!” ”Matte jag kan inte gå, för mina bakben är två meter isär!” ”Matte jag sitter fast! Jag har blivit förlamad!”) så går vi så småningom först upp genom bokskogen och sedan rider vi runt Fällesåsen och avslutar med en galopp längs banvallen. ❤
Och efter sårtvätt, hinkmat, hovvård, täckespåtagning, höpackning, tvätt och påfyllning av vattenkar, upphängning av ena hönätet ute i hagen (”Matte, jag väntar här runt hörnet tills den där vattenslangen i baljan slutat spruta…”) mockning av ligghall och omgivning plus påfyllning av halm, så kunde då matten åka hem vid 20.00…
Eftersom lunchrasten på jobbet är 11.30 så är det inte helt fel med något litet ätbart då. 🙄😛 🥞🍜🥙🥘🍞🍔🍟🍖🍗
Idag skiner visserligen solen, men det blåser som attan i byvindarna. Får information om att de nedblåsta träden (från förra stormen) uppe vid Fällesåsen, har kapats idag, så nu kan man passera där igen. Hurra!
Colahästen känns pigg och glad i humöret, men det är fortfarande lite si och så med bakdelen. 😕 Men hon får bestämma tempot och det blir i varje fall en galopp på slät mark, plus lite trav. Hon satsar friskt i uppförsbacken vid Århult, men ”tröttnar” snabbt och bryter av. Dvs, hon verkar inte trött i ordets rätta bemärkelse, men det känns förmodligen inte riktigt bra i höften när hon får ta i.
Men på det stora hela har vi en mysig tur ihop.
Det är tredje dagen på kuren, denna omgången med hennes örter. Det är inte ren boswellia den här gången, utan en blandning som även innehåller schisandra och anis och nåt mer. Hoppas den hjälper henne.
Jag hoppas och tror att vi inte behöver åka till veterinären ännu. Jag menar, hon sa ju att det är ofrånkomligt att Cola kommer att känna av artrosen då och då, i all framtid, och då får jag helt enkelt anpassa ridningen efter hennes dagsform. Men jag skriver i alla fall ner här att hon har börjat tappa ibland igen, den senaste tiden. Inte som förut, då det var specifikt vänster bak – utan nu är det mera ett diffus ”bak” bara.
Vi får kolla hur det blir i vinter och med den här ört-kuren och sedan ska jag beställa tid för kontroll till våren!
Jag ligger lite efter i tiden med mina inlägg här! I tisdags var hovis här och allt gick jättebra fram till vänster bak. En stund in i hanteringen, blev hon nästan oregerlig. Viftade och sparkade med hoven alldeles väldigt!
Det gick ju till slut, men var väldigt jobbigt och Anna och jag hade lite funderingar efteråt.
Jag gissar att hon får ont i sin höft där, i vissa lägen, och då reagerar hon väldigt på det. Kanske att artrosen är lite aktiv just nu? Hon har ju känts lite si och så vissa dagar nu, de sista två veckorna. Tappat bakdelen lite ibland och så.
Nu har jag köpt hem Boswellia igen (plus lite annat i mixen) som hon får börja äta igen, så får vi se hur det blir framöver och till nästa skoning.
I onsdags jobbar jag till 17 och vi hinner bara rida Ivarssons innan mörkret.
När vi kommer ner till banvallen, är Nina där med Roy och Crut som hon precis ska ut och gå en sväng med. Cola blir väldigt till sig! Helt omotiverat. (Tycker jag.)
De går åt det hållet vi kom ifrån och varje försök till att få Cola att fortsätta gå, resulterar bara i att hon reser hon sig! Hela tiden! 🙄😱
Vad göra? Jag vänder och följer efter dem en bit (i upphetsat tempo – taktning med höga benlyft) och när de viker av en annan stig efter en stund, lyckas vi fortsätta rakt fram samtidigt som hon hålls fullt sysselsatt: öppna, sluta, skänkelvikning, serpentiner… Och efter en liten bit till vänder vi och serpentinar oss ut till banvallen igen! 😃
Efter en bit ser vi Nina närma sig igen med Roy och Crut från en sidoväg! Jag får igång Cola i en något spänd trav och hon får trava förbi innan de hinner ända fram. Det är ju liksom inte lika lätt att resa sig om man travar! 😛😄
Vi fortsätter trava en halv kilometer till när vi ändå är igång och då har spänningarna släppt och hon känns bara normalt pigg – vilket f.ö. håller i sig resten av rundan.
I torsdags hinner vi med risskogen bort till krysset och banvallen hem.
Hon är pigg och jobbar bra på banvallen, även om hon gick ifrån mig lite mycket i galoppen…
Meet Sigh, the Librarian, Ozzy - the talking little furry creature that no-one understands, Dr Jeale, Mike - the very cool saxophone player, and of course Simoriah - the foxy lady. I'm sure you will have your moment of entertainment!
KLICKA HÄR FÖR ATT BESTÄLLA!
Synopsis: Sigh is out on one of his nightly walks. Mainly to get som fresh air but also to get some fresh thoughts into his head that would convince him he’s not going mad. Instead he’s ending up in some kind of hospital and then a foxy lady gets him out and gives him experiences he could never dream of. It turns out that the Internet could spread dangerous thoughts and together with some mad scientist’s idea of breeding, the consequences would be catastrophic. Sigh is the chosen one. He must find a way to stop it all. And on top of it all; he’s fallen in love…
